— Får jag sitta ner?
— Ja, det tänker jag! svarade frun utan att tveka.
De kommo genast i tal, och om ett ögonblick stod en punschbricka på bordet jämte cigarretter.
Beställningen hade skådespelaren gjort så hastigt att frun ej märkt det, och nu sutto de där, de två, och ville ej börja förrän mannen kom. De pratade om all världens ting, och tiden gick.
Utan att tänka vidare på vad han gjorde och finnande väntan lång, fyllde vännen två glas, sade skål, och de drucko.
Tiden gick igen, och de tände cigarretter.
— Det var fasligt vad Holger dröjer, sade frun, och vi skulle aldrig ha börjat.
— Nu är det för sent, svarade vännen.
Då inträdde ett sällskap, som visste vilka de voro, utan att känna dem. Dessa kastade naturligtvis förvånade blickar på de två, och deras blickar blevo spefulla när de slagit sig ner mitt emot dem.
I detsamma kom Holger in, såg i en blink situationen, som han kunde förklara sig och som han var nog fördomsfri att icke ogilla, men så fick han se de spefulla blickarna, och det stack honom, så att han blev mörk.