Framkommen till bordet, hälsade han så otvunget han kunde:
— Det var rätt att ni började, jag fick ett telegram och måste skriva några rader.
Som han råkade in i de andras nyss uppodlade stämning, och de voro i försprång, hade han svårt att straxt komma upp jämsides med dem. Och han, som medförde något av arbetets allvarstyngd från tidningsbyrån, verkade nedtryckande på dem. Det skar sig, och en ledsamhetens förlägenhet föll över sällskapet.
Frun, som ville ha det roligt, kom på den olyckliga idén att söka ruska opp mannen, men då blev han stum.
Hennes nästa försök avlopp ändå mera olyckligt, då hon för att ställa till rätta framkastade den klumpiga frågan:
— Vad är det med dig?
Det var som att gräva i hans inre, och han röck tillsammans, blev ond på sig själv för att han icke kunde behärska sig, blev ond på sällskapet med blickarne, ond på hela situationen.
Hans plågade utseende förrådde ju svartsjuka, men han var icke svartsjuk, han endast äcklades vid tanken på att vara misstänkt för dylikt, och han såg sig löjlig. Hon hade gjort honom löjlig genom sin fråga, denna fråga han icke kunde besvara. Då uppstod denna tystnad, som ingen vågar bryta, emedan alla veta att den som först talar, måste säga en dumhet, måste röja den hemlighet alla tänkte på.
Det var en minut av evighetens längd. Men så kom räddningen: två artister av kretsen rasade in, kastade om strömväxlaren och avledde de konträra strömmarne. Och så gick aftonen i glam.
Efter teatrarnes slut ökades sällskapet. Alla dessa, vilka voro samma andas barn, kände en samhörighet, som om de voro av en familj. Och de hade en instinkt att ana en vän; det behövdes inga förklaringar; och fastän de lidit förföljelser, voro de sorglösa, hoppfulla, vissa om att de befunno sig på rätta vägen framåt.