Klockan var slagen halv tolv och glädjen var hög, då med ens en svartklädd kvinna trädde fram till bordet och bad att få tala vid fru Marta.
Den främmande okända verkade som en svart fana, och jublet tystnade.
— Fru Borg, började hon; jag bor i ert hus och hade den lyckan händelsevis gå förbi ert barnkammarfönster, då jag hör skrik av ett ensamt, instängt barn — Se så, tro nu inte jag förebrår er! Men som skriken voro förtvivlans, gick jag till portvakten för att få nyckeln och slippa in. Det fanns ingen hemma hos portvakten. Jag lät en barmhärtig människa gå efter en smed, under det jag pjollrade med det inlåsta barnet genom det stängda fönstret — — — Var lugn nu, frun lilla, ni har haft otur, och litat på en opålitlig portvakterska. — — — Inkommen, lugnade jag det stackars barnet; har suttit där i tre timmar, och nu sover han under den återfunna portvakterskans tillsyn. Se så …
Herr och fru Borg störtade ut …
Så var det att ha barn! Ja, ja, ja, och de gjorde sig förebråelser, gjorde sig löften att aldrig gå ut mer. De tänkte på vilken tendenshistoria nu skulle spridas; de halvsprungo hemåt, icke finnande någon droska.
På Nybrogatan, just då de flämtande hunnit upp för backen, stötte de mot en jättelik herre, som tog dem i sin stora famn och skrek:
— Hallå! Så har jag er äntligen!
Det var doktor Henrik Borg.
— Du, Holger är redaktör för tidningen med sex tusen i lön; och inträder i morgon! Är det sagt?
Fru Marta grät vid jättens bröst. Och så sprungo de ifrån morbrodern; sprungo, skrattade och gräto.