— Vi ska ha två jungfrur, du, skrek frun.
— Och våning på Strandvägen!
På Östermalmstorg dansade de kring en lyktstolpe, och sprungo sedan som sista paret ut på var sin sida om salustånden.
Så blev Holger Borg redaktör, och så slutade en pinsam dag i glädje.
TOLFTE KAPITLET.
Doktor Borg.
Doktor Borg hade varit gift två gånger; första gången med en inhemsk fjolla, som han fästat sig vid på grund av hennes skönhet och ungdom. Men hon var så medveten om denna skönhet, att hon ägnade densamma en fullständig dyrkan. Hon kunde sitta halvklädd framför spegeln i timmar och beundra sig; kyssa sina runda armar, modellera sin barm, visa sig själv sina tänder, knåda sin näsa för att få den vackraste bukten på rätta stället. När doktorn en gång oförmärkt fick se henne i denna sysselsättning, blev han rädd, ty uttrycket i hennes ansikte var icke en människas, utan ett fånigt djurs; en fågels som speglar sig i en källa och plockar sina fjädrar. Det föreföll honom så hemskt att han icke var förenad med en människa, att han trots sin frimodighet stoppade det i säcken och knöt igen.
Trots sin skönhet kunde hon icke kläda sig, och när han gjorde en anmärkning, så behandlades det som majestätsbrott. Hon drog sig då tillbaka förnärmad, hånade honom för att han icke kunde uppskatta henne; och i sin enfald räknade hon opp alla sina beundrare, citerade deras omdömen. Doktorn fortfor efter giftermålet med sina rökoffer i form av blommor och champagne; men blommorna passade aldrig.
— Jag fick orkidéer efter sju kronor stycket av löjtnant X. Och riktig champagne skall kosta elva kronor.
Hon älskade sig själv och sin skönhet så objektivt, att hon var avundsjuk på doktorn för att han fått henne.
— Du har fått, du! Du vet inte hur gott du har det. Tänk, så många, som avundas dig.