Men denna självälskelse gick så långt att hon icke kunde hängiva sig åt mannen; hon unnade honom icke sin kärlek, utan var ännu i ömhetens ögonblick så avundskall att hon icke kunde mottaga något. Och så klagade hon.
Först brydde doktorn sig inte om det där, ty han visste vem han var. Men, så småningom gick hon och klagade för sin mor och sade, att hon inte betraktade sig som gift. Modren förstod ingenting och ville ingenting veta.
Doktorn, som var ung läkare, förstod icke heller vad hustrun menade, men han blev orolig, och rådgjorde med en äldre läkarevän.
— Ja, min gosse, sade den gamle, nu står du inför ett problem, som jag ännu stavar på. Men jag har nyligen läst ett bestämt uttalande av vår störste gynekolog i denna fråga. Han säger att glädjeflickan söker glädjen, men makan söker barnet; och han förklarar avgjort att barnet skall födas kyskt i en kärleksfull famn, icke i en vällustig. Den ärbara moderkvinnan blir kysk i äktenskapet, mot sin vilja, och det hon söker, finner hon icke; därför klagar hon. Men, min vän, jag har kommit så långt, att jag funnit, det även mannens begär adlas i äktenskapet, liksom neutraliseras eller förandligas; därför har jag hört lika många klagomål från manliga sidan. Du ser ju på nygifta, hur mycken missräkning … emellertid, är din hustru i grossess?
— Ja, efter två månars äktenskap!
— Då kan du ju vara lugn!
Doktorn blev lugn, alltför mycket, så att det retade frun. Hon blev ytterligare avundsjuk på mannen därför att han fått den äran att ha barn med henne, och hon hatade sin grossess, som angrep hennes skönhet. Och det hon icke tyckte om, det fanns icke för henne. Tanklös och enfaldig, gick hon ännu omkring och agerade jungfru.
Då blev hennes mor rasande:
— Är du galen, barn? Du är ju i välsignat tillstånd.
— Ja, inte vet jag …