Utbrottets närmaste anledning var som vanligt några väninnors ankomst i huset. En av dem älskade fru Dagmar, hur pass oskyldigt är svårt att avgöra, men damerna anse allt oskyldigt, som de ha för sig, även om gränsen är överskriden.
Denna väninna började lägga sig i barnens uppfostran. Flickan kortklipptes och gossens hår fick växa långt, allt för att utplåna olikheten mellan könen. Men när gossen fick lida smälek i skolan för detta sitt kvinnliga yttre, och när fadren tillika märkte att sonens instinkter började förkvinnligas, blev han rädd; tog en sax och klippte av håret. När modren fick se det, föll hon i raseri:
— Skall icke en mor få uppfostra sina barn? skrek hon.
— Hon skall så f-n heller, och inte uppfostra bugrar. Två ska vi vara om’et, och jag är den ena.
Modren hotade gå till advokat. Det var hennes vanliga.
Men det fanns en annan faktor, som inverkade störande på äktenskapet, och det var den då av en berömd läkare uppfunna konjaken. Den begagnades av frun som panacé för alla krämpor, och mest om förmiddagarne för nervositet, och om aftnarne mot sömnlöshet. De skenbart oskyldiga små glasen förstörde lynnet och aptiten, gav sömn på olaga tider, och borttog nattsömnen. Fastän uppfinnaren själv, professorn och auktoriteten, slutade illa, ett offer för sin konjakshypotes, fortsattes drickandet av damerna.
När doktorn varnade sin fru, svarade hon alltid med professorn.
— Professorn måtte väl förstå det bättre än du, som inte är docent en gång.
Med ett ord, det äktenskapet var moget, så utmognat, att när brödrastriden blossade upp, en lätt vindstöt kom det att brista.
Fru Dagmar skrev i kvinnotidningen mot sin mans teorier, hon kallade, dock utan att nämna hans namn, gjorde honom misstänkt som reaktionär och varnade de liberala valmännen för en sådan kandidat. Därmed var kriget öppet förklarat, och makarne bodde i var sin ända av våningen.