Men själva katastrofen påskyndades av en liten händelse, vilken kom som den vore beställd.
En morgon på mottagningen inträdde ett mycket välklätt fruntimmer till doktorn. Denne blev förvånad, ty fruntimmerna hade övergivit honom, emedan han var »ofin»; han ville nämligen inte förstå deras antydningar, utan sade rent ut deras baktankar; yppade deras hemligheter utan att behöva fråga dem.
Han bad emellertid damen sitta ner, och när han fixerade henne, såg han straxt vad sort det var. Uttrycket i ögonen stämde icke med munnens. Det var ett barns haka, kinder och läppar, men ögonen sade något annat, ty hon hade glömt att uppfostra sina ögon. När han nu frågade vad det var åt henne, upplyste hon att det var blodbrist och nervositet.
Han hade fått ett välkänt spår, och frågade försiktigt vidare:
— Är ni gift?
— Ja!
— Har ni barn, och hur många?
— Ett barn.
— När föddes det? (Nu gick det som efter formulär, ty han kunde historien utantill.)
— För tre år sen!