— Han kan icke se annan dödsorsak än hjärtslag.
— Då måste vi resa ut, genast!
Icke en tår fälldes, icke annan sinnesrörelse visades än allvarlig förvåning. Man kände livet och dess brutala manér; man var beredd på allt från början, och i kampen, den eviga kampen om allt, måste ju någon duka under.
*
När Ester och Max kommo ut till Storö villa, sågo de vita lakan för fönsterna. I salen möttes de av de små barnen, som voro svartklädda. De hade intet begrepp om döden, och tycktes finna sig väl i den frid och tystnad, som rådde efter stormarne.
— Mamma är död! sade gossen, liksom om han berättat vad som hälst, och med ett litet drag av stolthet över att först kunna komma med en nyhet.
När Ester inträtt i modrens rum med hushållerskan, erinrade hon sig genast vara medicinare, och undersökte den döda kroppen, som verkligen befanns död. Uttrycket i ansiktet var precis detsamma som det hon observerat vid deras sista möte, när fadrens rytande hade hörts från trädgården, vilket gav henne anledning tänka på en psykisk orsak till dödsfallet. Det fanns alltså något för sig, som hette själ, det existerade känslor och sådant, som icke kunde härledas ur celler och vävnader.
När hon konstaterat det hon ville, frågade hon hushållerskan:
— Har patron, har min far visat sig här i huset sedan han lämnade det?
— Nej, det har han inte; men … men han är visst sjuk i sinnet; ty man har hört honom … hela natten, och dagen här ute på skogen.