— Hon uppgav sig vara dålig, och gick till sängs efter ett uppträde …
— Ja, det där med gubben var ju ruskigt, men i dessa tider får man kämpa för sin personliga tillvaro, och den som faller ligger ogild.
Nu ringde det i telefon från rummet utanför.
— Ursäkta! — Och Holger lämnade de unga. Genom den halvöppna dörren hördes några spridda utrop.
— Va säger ni? — Kors i Herrans namn! — Det är otroligt. — Jo, de sitter här i mitt rum, och jag skall genast skicka ut dem! — Det är för gement! — Att far, far skulle …? — Nej, tack! — Och prästen tror på det? — Kors i jissu namn! — Vet ni … Vet ni … Hallå! … Har läkarn varit ute? … Va sa han då? … Ingen yttre åverkan! … Ja, ajö så länge; de kommer med nästa båt!
Holger kom ut, vit om näsan, vilken var smal som en kniv.
— Kors i Herrans namn en sån historia! … Mor är död! Död i sin säng!
— Är mor död?
— Ja, och det värsta: folket säger … att far är misstänkt … därför att hans process endast kunde nedläggas … på detta sätt!
— Det var rysligt! utbrast Ester, som i detta ögonblick ej rätt visste vart hennes sympatier skulle gå. — Och vad säger läkarn?