Kommen till makten hade ingenjör Borg straxt upptäckt att det icke var värt söka behärska en opinion och förfölja de andra, ty då visade sig straxt vid kvartalet en minskning. Det var kassören, som var barometern; han såg i sina böcker hur vindarne kastade. Och även om redaktören haft mod att trotsa den ekonomiska förlusten, såg han tidningens inflytande minskas med de avgående prenumeranterna. Han förlorade därför hastigt sin glada tro på pressens allmakt, och fann sig småningom i att vara tjänaren i stället för herren; och därför blomstrade affären.
De unga hade fått sin stora våning med tre tjänare, och redaktionen hade utvidgat sin lokal. I dess kabinett gingo ut och in: ministrar, bönder, arbetare, generaler, aktörer och artister. Inflytande hade man, men makten stod i rättvänd proportion till det beroende man ville underkasta sig. Lyda och härska!
I dag hade det varit storm på redaktionen. Det fanns nämligen medarbetare, som levde i förfluten tid, och begagnade tidningen för sina enskilda intressen. Varje notis, även den oskyldigaste, hade en hemlig innebörd: ett intresse, en fördel att vinna, ett agg att tillfredsställa. Särskilt hade teaterrecensenten tillvällat sig en maktställning, som han missbrukade för att få härska och känna sig vara någon, fastän han ingenting var. I samråd med kvinnliga favoriter satt han och härjade med människors öden, störtade och lanserade alltefter som. Särskilt hade han tagit den teatern om hand, som på grunder man kunde gissa, bar namnet hovleverantören. Den bjöd på sämre varor än sekundteatern, men åtnjöt beskydd och statsanslag, varjämte personalen räknade sig till högre hovbetjäningen.
Ingenjören Borg kände icke förhållandena vid teatrarne, men det hade irriterat honom, att det sämre åtnjöt skydd, som hindrade det bättre att komma fram. Att det fanns en del ruskiga saker där, visste han också, men det lade han sig icke i; däremot kände han icke sin recensents intima roll i den kungliga lustgården. Därför drog han till med en artikel mot »olaga skydd» och råkade därvid trampa i sin recensents kål-land. Därpå följde avslöjanden, varvid kom i dagen att just hans tidning understött uselheten. Detta var retsamt, och ingenjör Holger hade gått längre än han velat, rört vid ett ruttet ägg, och satt nu fast i ett litet majestätsbrott.
Åtalet var icke väckt ännu, men man talade därom i de högre kretsarne, och på redaktionen rustade man sig till strid.
Under dessa upprörda förhållanden var det som greve Max och hans Ester inträdde på byrån för att råka Holger.
Denne befanns vid ett sprakande humör och gladde sig åt händelsen, som skulle ge anledning att utreda en hel hop gammalt trassel. Han hälsade systern och Max, vilken han redan kallade svåger och betraktade såsom sådan, ty det hade ingått i de yngres föreställningar att en förlovning var ett eklaterande av en tillåten förening.
— Jaså ni kommer från prästkontoret, och har fått ovett! Vad skulle ni där att göra? Kyrkans egna barn äro styvbarnen; israeliter, friskalare och mormoner få lysning, men vi av det rätta fårahuset, vi få den icke. Hör nu, om ni har lust, så skall jag hålla bröllop själv, och jag skall lysa för er i tidningen, första, andra och tredje gången.
— Vi skulle ha hoppat över alla formaliteter, svarade Ester, om icke mor tvungit oss.
— Mor, ja? Hur är det med henne?