— Nej, svarade Ester gråtfärdig; han var en snäll man, som ville trösta oss och hjälpa oss. Därför sa han sånt där.
— Nu kysser jag dig, Ester, i tankarne, här mitt på gatan, därför att du tror gott om människor!
— Det kan ju vara synd om en präst med!
— Till och med en präst! — Ja, nu ser vi emellertid att det är kyrkan, som vållar äktenskapens avtagande och de fria förbindelsernas tilltagande. Ske dem som de vilja.
— Vad ska vi nu göra?
— Vi går opp till Holger i tidningen och pratar bort det här.
— Ja, det gör vi.
*
Tidningen hade tagit en väldig fart framåt sedan den fått ny motor i sin unge redaktör. Djärv, fördomsfri hade han i sin ackumulator samlat alla strömmar. Liberalism, lite socialism, hela kvinnosaken, något teosofi, djurskydd, sport, ett grand försvarsvänlighet bredvid successiv avväpning, världsborgarskap på patriotisk grund, principiell frihandel med tullskydd, när faran bjöd. Denna eklekticism kunde synas påbjuden av ömhet om abonnentkretsens ökande, men den hade nog andra grunder. När svenska jordbruket vid 80-talets utgång befann sig i verklig fara, restes tullfrågan i kamrarne och försatte landet i fullständigt uppror. Som vanligt uppställdes propositionen falskt: antingen tull eller frihandel; och hela nationen stod i två läger: magen och lemmarne, ehuruväl ingen rätt visste vem som var magen. Tullarne segrade och bönderna ansågo sig räddade. Men — året därpå blev missväxt i Ryssland, och våra bönder, som även måste köpa säd, fruktade hungersnöd. Då upphävdes tullarne igen på spannmål, och hela det rysliga tullkriget visade sig ha varit ett tids- och kraftslöseri, och de segrande, voro de som förlorat. Vi, som i nya seklet åsett hur Englands gamla frihandelsteorier slopas, ha väl fått våra begrepp korrigerade och inse att det ekonomiska livet ej rör sig så matematiskt som man trott. Frihandel betyder väl att flera stater fritt utbyta sina produkter. Man förlorar då kanske på en post, men vinner på en annan, och en utjämning skall småningom äga rum till allas fördel. Men att en stat säger: nu är jag frihandlare, medan de andra äro skyddade, det är ju att plundra sig själv, och är för övrigt en orimlighet, då det hela förutsatte ett fördrag mellan flera. Det är ju som att avväpna i krigstid.
De som emellertid upplevat tullkriget och sett att rätt och orätt icke låg på någondera sidan, de blevo litet försiktigare; och det är det utmärkande i sekelslutets fysionomi: försiktighet, betänksamhet. Detta hade förut kallats kompromiss i elak bemärkelse eller köpslageri, skepticism i betydelsen slapphet i karaktär och åsikter. Nu inträdde denna utjämning, där den ena verkligen mottog av den andra; man lärde av varann; och den ene gav en fördel mot en annan; samhällsklasserna blandades, man behövde bara se i adelskalendern huru många ofrälse namn förbundits med högadliga, och vilka ringa poster besattes av ättlingar till de största namnen; staten gav handräckning åt socialismen, och socialisterna bekämpade anarkismen. Söndringens tid började övergå i samlingens, och människorna gjorde sig besvär att förstå varandra. Mycket av det nya hade visat sig vara misslyckade experiment, men även experiment med negativa resultat äro nyttiga, och medföra biprodukter; alkemisterna funno kanske icke guldet, men i dess ställe hittade de svavelsyran, som är mycket nyttigare.