Nu hostade kontorschefen en hosta, som betydde: »Erkänn ingenting!»
— Jag erkänner visserligen …
— Herr kyrkoherde, avbröt bokföraren … Och det blev intet erkännande den gången.
När de unga gingo ut ur syndarenas hus, kunde greven icke styra sig:
— Usch! sa han. Det här är galet, alltihop.
I detsamma stod kyrkoherden vid deras sida; och med en vänlig, mänsklig min, fattade han Esters boa, som om han ville hålla fast henne i svansen eller skalkaktigt lugga henne:
— Fröken! sade han, låt konfirmera er; det är ju bara en formalitet; och ni herr greve, låt döpa er, det är ju inte farligt; bara lite vatten!
— Är det bara formaliteter, svarade greve Max; och bara lite vatten? Nå, då så … tack för upplysningen, kyrkoherde … Men tänk på oss, stackare, som trodde det var något annat! Kom du, Ester!
De gingo.
— Tror du han menade, att det bara var formaliteter? frågade Max.