— Då stå vi där! Ester! Men eget är i alla fall, herr kyrkoherde, att när man inte vill gifta sig, viga sig, då är man biltog; och när man vill gifta sig, viga sig, då resas hinder, som alla gifta ha beklagat sig över. Varför vill ni hindra en så enkel sak? Ni fordrar ju bland annat bevis på att man är till äktenskap ledig! Hur skall det kunna bevisas?
— Min instruktion är det enda jag tar hänsyn till …
— Men det kan inte jag, och därför … därför går vi nu vår väg, vår väg.
— Vänta lite, återupptog kyrkoherden. Vi ska se på frökens betyg! — Här står — okonfirmerad! Ja, då går det inte. Jag beklagar, men jag kan ingenting göra åt detta.
Nu blev det Esters tur att tala, ty hon hade lovat sin mor, och hon hade även fått upp ett minne av fadren, när han ute på stranden hade slutit henne i sin famn vid förlovningen, som ju var invigningen till en ny familjs grundande. Och därmed var förbundet liksom blivet något annat än en bekantskap.
— Kan inte kyrkoherden hjälpa oss? framsade hon med en halv förtvivlan, som gjorde henne tilldragande.
— Nej, mina vänner, det kan jag inte. Ty jag förutsätter att greven icke vill döpa sig, och fröken icke konfirmera sig.
— Nej, svarade Ester, och blev till en liten flicka, ty vi tro inte på läran. Men ska vi därför gå utstötta och föraktade av föräldrar och syskon? Det är väl strängt?
Kyrkoherden blev mot sin vilja rörd, då han hörde huru de ändock vid det viktiga steget liksom sökte ett högre skydd i den värsta, mest fatala av alla livets strider. Han fann även i deras offervillighet till föräldrarnes önskan något vackert, fastän de strängt taget offrade sina samveten.
— Jag erkänner, började han …