— Det är otroligt, viskade greven. Det är ju busar! Busar! — Tänk, sådana där försupna studenter; när de inte kan gå igenom Ultuna, så bli de själasörjare, och sen ha de rätt meddela uppsträckningar åt sina medmänniskor. Man tar dimmen, och så kan man lösa och binda själarne. Nej, vet du, det här är ruttet, och jag sörjer bättre för min själ själv.
Nu kom kyrkoherden. Det var en bildad, värdig man; dock en högre ämbetsman, men ingen herde, och ingen överstepräst. Han läste i betygen, och med en vänlig min, icke alls nedlåtande, sade han:
— Det står herr Adelstorm, det skall ju vara greve.
— Ja, det skulle; men min far, som är kassör i en bank, har lagt bort en titel, vilken endast medförde falska pretentioner …
Kyrkoherden såg gillande ut och nästan beundrande.
— Och jag, fortfor greven, har följt min fars exempel, i synnerhet som hela titelväsendet är föråldrat.
Kyrkoherden mörknade, ty han vädrade dessa modärna angrepp på samhället, vilket ju ordnade sina medlemmar efter egentliga vikten. Men han var en human man och gick vidare.
— Är … greven, förlåt, jag kan nämligen icke dela grevens mening om titlarnes värdelöshet, då staten själv medelst dem ger en värdesättning på medborgerlig förtjänst … Är greven inte döpt? Jag ser ingen dopattest?
— Döpt? Nej, det tror jag inte.
— Tror? — Då kan jag inte lysa.