— Sitter han och skäller på oss? viskade greven.
Men kontorspersonalen hade belönat chefen med ett kvävt fniss, och denne, som succés’n stigit åt huvudet, ävlades efter nya lagrar.
— Var det inte en murvel här nyss, som ville ha reda på sista skilsmässans detaljer? frågade han klockarn.
Denne mumlade något, vilket endast skulle tjäna som framkallare åt kvickheten, vilken nu brann av.
— Jaså, han skulle gifta sig; var det med viksel eller med viksell?
— Det här är ju som på Södra Teatern, viskade greven. Och jag, som tog det så allvarligt! Ska vi gå vår väg? Ester?
— Nej! Tänk på mor!
— Men det är ju skoj! Jag går!
Kyrkvaktarn kom åter in, bärande en enrisruska, vilken han tände i kaminen och svängde omkring i salen. Det gick nämligen en epidemi, och alla offentliga lokaler skulle rökas. Det var att blåsa på prästens eld:
— Bra, Söderström, rök ut nihilisterna!