*

Följande morgon låg frun sjuk ännu; men hon tog icke emot läkare och ville icke se någon. Hon skrev sina order på papperslappar. De unga mottogo följande order. »Ni reser till stan genast och tar ut lysning.»

Och de reste.

När de efter en klappjakt hos rotemän fått betygen klara, som de trodde, infunno de sig i en pastorsexpedition för att »ta ut» lysning.

De passerade en antichamber, som liknade en mindre förstuga och inträdde i expeditionen, som liknade en större förstuga. Snö och smuts på golvet, fönstren utan gardiner, trädbänkar utmed väggarne, pulpeter; vantrevnad, tung luft, strävt, oskönt. Här stodo och suto syndare, som skulle börja livet, man och kvinna, samliv för hela vandringstiden; här stodo och suto föräldrar, som ville viga den nyfödde till kampen, och få honom ett namn; här stodo och suto människor, som ville få en frände i jorden, vilket icke heller är så lätt. Ingenting är lätt, varken ingången eller utgången. Och det fingo de märka, när de bådos sitta ner och vänta.

De sågo mörka män vid stora böcker skriva opp, skriva opp och stryka ut; framställa öppet de mest närgångna frågor. Fadrens namn? Obekant. Gift förut? Skild kanske? Få se skiljobrevet! Finns inte! Är barnet döpt? Ja, men inte här. Var? Långt borta i Amerika! Får skriva dit!

Skriva, skriva, skriva!

— Den här delen av själavården är något konstig; började greven viskande. Kontorsgöromål, rescontra, kladd! Det är ju rotemän! Farbror Henrik kallar det för prästkontoret; men det är ju en offentlig biktstol. — Har ni varit till nattvarden? — Vad rör det er! — Och de äro inte snälla! Det låter så hårt, när Herrans tjänare talar.

Salen tömdes ut ett ögonblick, och en, som syntes vara kontorschefen, pustade och torkade glasögonen. Det var en världslig präst, tycktes det, ty han berättade högt en anekdot om en kvinna, som förra söndan blivit från predikstolen förlovad med galen man. När han sett sig omkring i salen och igenkände den ryktbara fru Britas dotter, som även låtit tala om sig från Uppsala, så blev han röd i hårfästet; och när kyrkvaktaren i det samma passerade för att röra i kaminen, kunde han inte hålla munnen.

— Elda på, han, Söderström, så kamin blir röd; rött ska det vara, rött åt de röda!