— Kan den ena människan förbjuda den andra att tänka?
Intet svar följde; ty i detta »den ena människan och den andra» låg en sådan personlig självkänsla, antydande att barnet fann sig i nivå med modren; och denna blev också gripen, men mest därför att hon hörde fadrens röst genom barnet. Denna man, som hon trodde sig ha utrotat från jorden, steg upp igen och satt vid bordet, talande, förebrående. Skulle han hämnas genom barnen, skulle hans själ ännu dväljas i detta hus, varifrån han var utstängd? Hon fattade i denna stund ett gränslöst hat till barnet, och när gossen av tanklöshet eller av omedveten vilja, tog tillbaka servettringen, reste sig modren i raseri och röck barnet i örat. Lugn, kall, behärskad och med en vuxen persons övertygelse, uttalade gossen dessa ord, som han icke tänkt ut:
— Rör mig icke, mamma, för då dör du!
Vad menade han? Menade han något? Vem vet? Alla barn äro underbarn i så måtto, att deras intuitiva förstånd synes ligga färdigt i den lilla ofullbordade kroppen. Men även barnkroppen tyckes vara färdig; den synes blott i förminskad skala, och man får ofta det intryck, att man ser en miniatyrmänniska, när man ser ett barn. Dessa naiva utbrott man hör hos ett barn äro icke naiva, de äro lika djuptänkta som hos en äldre. Vi läste ju nyss i en stor statsmans bekännelser huru han erinrade sig vara precis lika klok i sina pojkår som på ålderdomen. Om så är, vartill tjänar uppfostran då? Till att undertrycka!
Emellertid när gossen talat, skulle han såsom svar bli utvisad i ett mörkt rum, därför att han talat vid bordet. Modren hade fattat honom i armen, förstämningen var allmän, och greve Max beredde sig gå emellan, då alla på en gång lystrade till.
Utifrån trädgården hördes ett rytande ljud, kanske ett råmande husdjurs …
— Inte går boskapen ute om vintern! avbröt greven den hemska tystnaden.
Intet svar följde, men modren stod blek, stannande i gesten, under det gossens ansikte fick ett inre ljus och en frid såsom en döendes. Modren och han hade ensamma förstått detta ljud. Det var fadren! En man, som icke kan gråta tårar, ryter av smärta. Han hade således i den mörka vinterkvällen gått utanför huset för att få se en skymt av barnen!
Fru Brita gjorde med handen en rörelse åt bröstet, lämnande rummet utan att säga ett ord.
När de unga sedan frågade efter henne, svarade jungfrun att frun gått till sängs och var sjuk.