— Jag hatar dig!
Detta kunde betyda: Jag fruktar dig i detta ögonblick, ty om du, nu fick min vilja, skulle jag gå omkring i nio månar som ett fågelbo åt din unge; din! Det vill jag inte! Jag vill inte ligga ut ditt ägg. Jag vill inte vara din åker, där du sår …
Han följde hennes tysta tankar och svarade inom sig. Du skördar där jag sått; du går bort med mitt barn, när jag låtit dig föda det; du tjuv, som, när du fött min unge, (ty det är min, emedan jag ger livet och rörelsen) vill stryka ut mig och mitt verk. Jag läser i dina ögon att du vore i stånd förneka mitt faderskap och göra dig själv till sköka, bara för att få tillgripa min egendom, och i modersstolthet promenera mitt barn på gatorna och skryta med ditt verk. Att få förnedra en man, se där det yttersta målet för en kvinnas äregirighet!
Därpå skämdes de; satte sig i var sitt soffhörn och hatade.
Så började det på igen. Greven öppnade:
— Ja, nu vägrar du min bön, och jag får icke bli ond; men om jag vägrar på din befallning, så anser du dig ha rätt bli ond, ja … Tänk att förnuftiga människor ska hålla på att rivas som kattor! Brunst och hat! se där är kärleken, det högsta, som det skulle vara, och tillhör ändock de lägsta regionerna. Du som är läkare, vad är kärleken i dess mest verkliga uttryck?
— En sekretion!
— Bravo! Och sådant skall upptaga vår mesta tid och våra bästa tankar! Vet du, Ester, idealist var jag aldrig, men nog är verkligheten en karrikatyr på våra idéer om tingen. Allting är neddraget och förvänt; det finns ögonblick, då jag hör en sanning i den gamla sagans: förbannad vare jorden för din skull! Det finns stunder, då jag tror den förryckte Stagnelius hade rätt, när han klagar över att våra mänskosjälar fått krypa in i djurkroppar. Vi uppföra ju oss som djur, vi kyssas med samma mun, som lägger in maten, och vi älska med avföringsorganen! Är det stolt då att vara människa? Nej, förödmjukande är det, och vi borde alltid gå och skämmas. Darwinisterna ha nog rätt i att människokroppen är en utveckling av djurkroppen, men de glömma att själen har en självständig tillvaro med anor uppifrån, med minnen från stjärnorna, och att det här köttet bara är ett fodral, som stramar. Egypternas själavandring är nog riktig den, men jag tror vi redan hålla på med den vandringen i denna apliknande hydda. Vet du jag såg i simskolan en gång på de vitgulröda människokropparne, och slogs av likheten med — icke apor, utan med unga svin, som också äro rosenröda och hårlösa. Vet du att jag har ögonblick, då jag bokstavligen icke får rum i min hud, då jag ville krypa ur skinnet, och flyga min väg. Jag börjar tro på alla gamla sagor; jag tror på syndafallet, ty sedan vi föllo, du och jag, ha vi bara föraktat varann. Den första tiden, jag älskade dig, såg jag icke din kropp; jag såg bara din själ, och den var skön och god. Sedan kom djävulen och djuret. Häromdagen såg jag djuret hos dig, i ditt öga. Det blev i ett tag som dött målat porslin, eller liknade ett emaljöga i optikerns skylt. Då blev jag rädd. — Och likafullt, vi måste ta ut lysningen! måste ner i kökets och barnkammarens dy; du och jag som alla andra. — Det heliga äkta ståndet, där kärleken ingen del har, där undfångelsens sköna ögonblick alltid lär följas av ovett, där alla laster blomstra, och dygden, om den skulle uppenbara sig som god smak, dygden, är ett fel, som kan bli skilsmässgrund. Jag har en gift vän, som anklagades för köld mot hustrun. Inför domaren uttryckte han sig vårdat som så här. Min hustru anklagar mig för köld. Vi ha endast ett barn tillsammans efter ett års äktenskap; men om vi hade varit gifta i Konstantinopel, hade jag nu kunnat haft två hundra barn; och ändå klagar hon! Tvåhundra! Men du vet, mänskorna älska icke, att man försvarar sig …
Nu ringde det till aftonvard, och de måste gå ner. Det var kallt vid bordet, stelt. De små voro där också. Av ett misstag hade gossen fått fadrens servettring. Han satt och lekte med den och läste namnchiffret; hans läppar rörde sig, men man hörde icke ett ljud. Dock fru Brita hörde, hon, och förstod; och med ett ryck tog hon ringen från honom.
Gossen rodnade, slog ner ögonen, och efter en stund yttrade han: