— Ty din natur är trolöshet! undföll det greven.
Och i samma stund brast något; och en eld tändes. Det var första gången könsstriden dök upp i deras liv. Den frågan hade icke existerat för dem, menade de, och de levde utan en tanke på den naturliga skillnaden mellan könen. Nu sutto de som man och kvinna, nakna efter syndafallet, sedan de ätit av medvetandets kunskapsträd.
Efter en förfärlig paus, öppnade Max, åter samtalet:
— Märker du att vi hata varann nu?
— Som man och kvinna, ja.
— Då måtte könen vara fiender?
— Visst det, liksom nord- och sydpol på magneten.
— Då är kärleken hat, och släktet består genom hat, och icke genom kärlek.
Märkligt var att när hälst de talat hatfullt, så ökades attraktionen, liksom om strömstyrkan vunnit på omkastningen; och de drogos så mäktigt till varandra i något, som liknade kärlek, men uppenbarade sig som ett rasande hat. Nu sökte han henne med eldade blickar och nalkades henne som om han ville göra henne ont, bränna opp henne, förinta henne. Icke för att få något utan för att ge, ge något fruktansvärt, av ureldens väsen, se henne lida en anteciperad födslovånda.
Men hon, väckt av samtalet nyss, ville icke ta emot; hon erinrade nu sin ställning som kvinnan, sin förödmjukande ställning, som ingenting hade att ge, och som kascherade detta under talesättet, »att hon givit honom allt, att hon givit sig»; och hon sprang upp som en vildkatt, tog papperskniven från bordet, och skrek: