— Den tar staten på sig; för resten finns det skilsmässa, som löser en från sin ed.
Samtalet var avslutat, och man skildes för att först råkas vid aftonbordet.
De unga sutto på Esters rum och voro allvarliga.
— Vi måste viga oss, sade greven, ty eljes är mitt anseende förlorat, och jag kan icke akta mig själv.
— Låt gå för vigseln, svarade Ester, men vi flytta aldrig tillsammans, ty då bli vi fiender, det känner jag på mig. Lagbunden frihet! det är jag med om, men icke lagbundet tvång.
— Väl! Men trohet, så länge bandet varar, vidfogade greven.
— Trohet? Det är ju att binda sig …
— Vi binda ju oss och varann genom avtal, och avtal måste hållas, eljes ramlar världen.
Det förstod inte Ester:
— Det strider mot min natur, svarade hon.