— Nå, Max, när tänker du gifta dig?
Efter en överraskningens paus, svarade Ester:
— Gifta oss? Aldrig.
— Har inte Max givit äktenskapslöfte?
— Nej, tvärtom, svarade Ester; vi ha lovat varandra att aldrig gifta oss. Ha vi inte sett nog elände hos er och de andra, för att avskräckas från att avlägga ed inför Gud att älska varann hela livet? Vem rår över sina känslor och tycken? Vem dristar lova om våren, att det inte skall bli höst?
— Jaså, greve Max är en sån där fästman, som man får dras med i kökskammarn? Vi kallade dem för matfriare i min ungdom.
Greven reste sig, och insåg i ett ögonblick det falska i sin ställning, så att han blev stum. Men flickan tog åter ordet.
— När kom du på de åsikterna, mor? Du som …
— Nu, svarade modren. Nu, när jag på er studerat det fria förhållandet; och när jag hört era stormar och ert gräl, har jag funnit att det fria är lika galet som det bundna. Det är således bosch att skylla på lagen och jag visste det nästan förut, då jag sett hålldamer och deras hållare vara lika olyckliga som äkta folk, och, märk väl, haft lika svårt att skiljas, fastän de varit fria. Det är icke äktenskapets fel, utan det ligger i sakens natur; kärleken är strid på liv och död, och ur stridiga krafter skall födas ett nytt kraftigt liv, med rättigheter på livet, och dessa rättigheter bevakas av staten och kyrkan tillsvidare, vilka äro alla sina barns förmyndare. Nu går ni och tar ut lysning; mat och husrum får ni av mig, men inga pängar.
— Men eden, den falska eden?