Mannen är människan, som ensam skapat hela kulturen: åkerbruk, industri, vetenskap, konster, litteratur, vars frukter han bjudit sin kvinna på (att några få kvinnor varit med på ett hörn och knåpat efter, betyder ingenting).
Fru Brita och vederlikar svarade: Men kvinnan har fött alla människor. Därpå svarades: Men mannen har avlat alla människor och låtit kvinnan föda sina barn! (Amen!)
Gustav Borg hade av medärvt galanteri från århundradets början, då medeltidsidéer slogo upp igen under romantiken, genast ställt sig på damernas sida; och i galanteriet eller ridderligheten mot damerna ligger ju en partiskhet och orättvisa. Det är icke erkännande sin absoluta underlägsenhet som en man stiger upp och lämnar sin plats åt ett fruntimmer; det är den starkares godvilliga offer åt den svagare. Men så ville damerna numera icke se på saken, utan det var en underkastelse för den överlägsna de fordrade.
När nu fru Brita ville visa sin styrka, så blev hon rå och känslolös; och något så vidrigt som ett rått fruntimmer gives icke. Att skilja barnen från fadren, det var en bagatell; och att barnen tvinade av saknad efter fadren, det generade inte alls. Ömhet, medlidande, barmhärtighet mot de oskyldiga små, kom aldrig i frågan, bara hon kunde få visa sin råhet mot den hatade mannen.
I sin stämning till tinget anförde hon tjugo anklagelsepunkter, av vilka de flesta voro falska eller lätta att besvara. Han hade varit brutal (när hon ljög honom mitt i ansiktet); han hade försummat henne i äktenskapet (därför att hon vägrat honom eller velat sälja sin gunst); han hade varit snål emot henne (därför att hon förtjänade själv på översättningar och satte pängarne på banken eller festade opp dem); och så vidare.
Att stå på tinget och avslöja sin hustru, även som kopplerska åt dottern, det förbjöd honom hans »ridderlighet». Därför skickade han en advokat med fullmakt, som på alla frågor om han hade något att invända, endast skulle svara: »ingenting».
Att rivas om barnen ville han icke, ty de behövde bättre sin mor än honom.
Hade han kunnat förmå sig till ett försvar med motanklagelser, är det möjligt att han vunnit både barnen och egendomen. Nu skulle han mista allt; det visste han, ty domaren var en kvinnosaksman.
Emellertid, nu satt fru Brita på Storö och regerade. Barnfröken var naturligtvis avskedad och de minderåriga voro bortkomna. Överlämnade åt sig själva och den främmande fröken gingo de omkring sorgsna och frågade efter fadren. De barmhärtiga svarade att han var bortrest, de obarmhärtiga att han var bortkörd. I själva verket befann sig fadren på beständig flyttning. Från staden hade han tagit tillbaka till Storö och hyrt sig in hos nämndemannen. Därifrån gjorde han strövtåg på ön; besteg berg och klev opp i höga trän bara för att få se takåsarne, under vilka hans barn levde.
Nu hade Ester och Max installerat sig efter behag och gjorde ingen hemlighet av sitt förhållande. Ja, de uppförde till och med små husliga scener, som påminde om äktenskapets allra fulaste. Modren observerade dem, men teg en lång tid. Slutligen en eftermiddag, gick hon in till de unga, och utan omsvep ställde hon sin fråga på greven: