Adertonhundratalet var icke barnens århundrade, det är lögn. Sjuttonhundratalet, med Rousseaus Emile, där mödrarne lärde dia sina barn igen och återskänkte moderskapet dess förlorade ära, det var barnens gyllene ålder. Men adertonhundratalet, särskilt dess slut, blev barnens helvete. De barn som föddes kommo till av en olyckshändelse, av en misslyckad hämning av viljeakten, därför föddes de viljelösa, könlösa, karaktärslösa. Moderskapet föraktades; barnaföderska ville ingen vara, och att giva modersmjölken själv ansågs skamligt. Barnen fostrades med flaska, och voro alltid kinkiga, sömnlösa och sjuka. Kemikalier, kolsyrat natron, mjölksocker, steriliserad komjölk, det var utfodringen. En steril vätska, vars livskraft var dödad, skulle ersätta den levande modersmjölken! Den gav också sterila människor, som icke kunde få en ny tanke att växa; efterklangsmänniskor, automater, som gåvo ifrån sig tryckta svar på mänsklighetens frågor, tryckta på små papperslappar mot instickande av folkskoleavgiften. Det var automatens tidevarv, och automatbarnens, flaskbarnens och napp-barnens, som aldrig legat vid en moders varma barm, utan exercerades att ligga tysta och frysa till kropp och själ i en rankig vagn under uppsyn av en främmande ligakvinna och hennes fästman, ofta nog av en prostituerad, som fick »suga opp nappen» med osteriliserade läppar.
Det var de sterila kvinnornas gyllene ålder; och de predikade sterilitet, bildade församling och fingo profetissor, tills de slutligen blevo ett av staten erkänt kyrkosamfund.
I kampen mot denna dekadens föll den sunda mannen doktor Borg, för att aldrig resa sig.
Åtta dagar senare satt han ensam i sitt skövlade hem, och fjorton dagar senare blev han utesluten på alla val-listor, såsom både reaktionär i kvinnofrågan och såsom norskhatare.
Någon anmälan i Läkarsällskapet blev ej av, men hans praktik var skadad.
TRETTONDE KAPITLET.
Fru Brita på Storö.
Fru Brita Borg var icke alls så märkvärdig som hon troddes, och hennes godmodighet låg mera i hullet. När kvinnosaken uppkom, var hon genast med om att rädda mänskligheten, vars grundmurar nu skulle byggas på samhällets pelare, kvinnan. Följaktligen skulle mannen störtas; och hon kastade sig in i jakten. Bland dessa vettvillingar drevs en särskild klappjakt på stora män. Carl XII själv grävdes opp och förklarades ha varit kvinna; Napoleon var ingenting i sig själv, utan hans mor var allt; Goethe hade allting lärt av sin mor (som ingenting visste). Å andra sidan: alla kvinnornas hemliga sjukdomar komma från männen (vilka männen dock fått från kvinnorna); alla män voro födda av kvinnor (men att alla kvinnor voro avlade av män, taltes inte om!).
Allt detta lögnväsen och all denna orättvisa försvarade man med att kvinnan nu skulle hämnas de inbillade orättvisorna. Vilka orättvisor? frågade man. Jo naturens ojämna, men vackra fördelning av könen, vilken synes gjord efter gyllene snittet, där den mindre delen förhåller sig till den större som den större till det hela. Där kvinnan fick skönheten och behaget; mannen styrkan och förståndet. Där kvinnan fick till plikter att föda barnet och vårda det; mannen att avla det och försörja det och modren.
Och i alla tider, när en man älskat en ärbar kvinna, hade hon haft alla garantier för att bli behandlad väl, så länge hon var trogen. Därför hade kvinnan alltid orätt, när hon klagade på sin man; ty av hennes uppförande berodde hans. När en amerikanare kastat en brinnande lampa i ansiktet på sin hustru, utlät sig fredsdomaren så: Vilken förfärlig kvinna! — Ja, en man vilken älskat en kvinna, måste ha sett det ur-onda innan han kunnat glömma sig därhän.
Kvinnan har alltid orätt gentemot sin man, därför att han är mannen och hon bihanget till mannen.