Men därmed var icke slut, ty efter en kvart inträdde fru Dagmar, och som hon önskade ett längre samtal var hon blid, väl vetande att med påflugenhet endast följde dörrstängning:
— Vad var det med lilla fru ***, som var inne hos dig?
— Det var att hon ville jag skulle ordinera henne en älskare? Ja, de kommer ju hit och begär recept på fosterfördrivning och preventiv …
— Emellertid blir du anmäld för Läkarsällskapet för sårande beteende mot kvinnlig patient.
— Anser du hon hade rätt i sin anhållan?
— Ja!
— Då är du också ett …
Han letade eldgaffeln, och frun försvann. Då kände han att det var slut.
Detta var tidens helvetiska könsstrid på liv och död. Och när man såg så många män ruineras och dö i förtid, så blev orsaken aldrig utrönt, ty man fick icke skriva om det.
Naturen hade givit mannen initiativrätten, emedan han är den verkande orsaken, men nu skulle han berövas den; kvinnan som ingenting ger, endast tar emot, tillvällade sig initiativet; och som hennes receptivitet är obegränsad, måste varje man bli efter i en ojämn strid, där utgifterna hava sin naturliga gräns. Och alla kringgåenden av naturens lagar straffade sig. Männen, i stället för att bli fäder, nedläto sig till att vara sina fruars alfonser; de modärna sängkamrarne med sina två järnsängar liknade mediko-mekaniska institut, fröklängningsanstalter, eller sjukgymnastikens enskilda rum. Det makarne sökte funno de icke, ty det finnes endast i moderskapet och faderskapet. Därför blev det död i stället för födelse.