— — —

Allmänna ordalag, som kunde tillämpas på enskilda fall, se där artikelns innehåll. Domen hade emellertid fallit, och lydde på tre månars fängelse. Man frågade sig hur det var möjligt.

Det hade hänt mycket de sista åren: genom tullarne hade riket isolerat sig; genom regeringens närmande till tyska riket, hade en viss junker- och militärgeist bemäktigat sig sinnena hos de övre; och nu efter urtiman, då armén fått tag i nationens uppfostran, blev det tjockt i luften. Norrmännens krigshot och rustningar, skrämde de stilla i landet; socialdemokratiens framryckande hotade samhällets grundvalar; därför samlades all hjälplöshet, allt som var trötthet och lättja under det högsta beskyddet, och i denna högborgerliga majoritet hälsade man åtalet och domen med enhällig belåtenhet.

Holger Borgs hem hade med tidningens växande inflytande ändrat karaktär och blivit ett tillhåll för mångahanda folk. Men frun i huset, som utfärdade bjudningslistorna, märkte snart att återbudens antal ökades, så att man måste låta inryckningarne ske klassvis eller i matlag. Och därför höllos särskilda bjudningar för högre officerare, för detta statsråd och utskottsledamöter; det var första klassens inryckning. Många kommo därför att de icke vågade utebli, och de, som voro tvingade, visade oförställt att de icke kommit godvilligt. De iakttogo icke vanlig hövlighet; de konverserade icke värdinnan; de tego och åto, men kunde låta ett par rätter gå förbi orörda, emedan de voro mätta förut. Allt detta förödmjukade den strama ingenjören, men hans hustru ville det, och som han företrädde kvinnans rättigheter, så fick hon råda.

Det var just en sådan där middag, då man började sätta i fråga åtalet. De högre officerarne hade uteblivit, och det var bara en kapten närvarande. Han var där, emedan han dels hade växlar, dels brukade få in små notiser av generalstabens märke, skenbart oskyldiga, men av ganska gediget innehåll. I dag var han hög, emedan hans förmän voro frånvarande och emedan han vädrade onåden. Han petade tänderna med dessertkniven, skötte buteljerna själv, och tände cigarretter. Frun i huset var nervös, och som hon fått den fula ovanan att korrigera sin man, anmärkte hon på allt vad han tog sig för, mera av tanklöshet och bristande behärskning än av elakhet. Mannen, som stacks från ena sidan av hustrun, från den andra av kaptenens oborstade uppförande, blev alldeles förstummad, och hans tystnad inverkade på sällskapet. Man lutade huvena över tallrikarne och vågade icke se på varann.

Denna behagliga förtrollning, som brukar råda vid en festlig måltid, där man synes ha druckit glömska ur de glimrande glasen, där man lever tillsammans några halvtimmar under fullständig illusion av att man är vänner, och har intet obytt, den var bruten. Alla voro väckta och medvetna, och de sutto som avklädda inför varandra; de hörde varandras tysta tankar, de uttalade med minerna allas hemligheter; alla intressen och passioner, som sammanfört dem här, tycktes blottade, och de skämdes för varandra och sig själva. Värdinnan, som avlagt bohême-tagen för tillfället, och varit stel och högtidlig, slog nu om, och tog upp en annan ton, då hon såg att gärdet var uppgivet; och i rena förtvivlan tömde hon ett fullt glas för att ge sig mod, men dedicerade detta till kaptenen, som genast fattade situationen och beslöt att gaska opp sällskapet. Ett minne om att tidningen gav huld och skydd åt den »oanständiga litteraturen», som han aldrig läst, och vissa hörsagor om husets tredje-klass-bjudningar för artistbohêmen, där det skulle gå så lustigt till, döko upp från det sista glasets botten, och glömmande de vise männens gråa huven, började han glamma.

— Nåå, ni lär ha så roligt på era artistbjudningar, sade han; jag har hört berättas mustiga saker, och jag kunde gärna få vara med nästa gång.

— Vad har ni hört för slag? frågade frun, oförsiktigt nog, men nu ville hon ha roligt till vad pris som hälst.

— Jo, då …

Här sökte värden avstyra, men det var för sent.