— Jo, jag hörde om skalden Grönlund, som kom en halv timme för sent till middan, och när han kom, var han så full att han lade för sig kalopsen på bordduken!
— Det var visst inte kalops … skrek frun.
— Nå, så var det lungmos, då … Och när de kom till plättarne, så tog han frun på knäna, med den påföljd att han lyftades opp och kastades ut i farstun. Är det sant, det, Holger?
— Att han blev utkastad, det är sant, svarade värden, och att sådant kan hända vem som hälst, vilken uppför sig illa, det står fast.
Sista skymten av förställning hade dunstat bort; man satt där som man var, fiender födda, fiender uppfostrade, och så brast det löst. Officern drog blankt:
— Menar du att jag, som hedrar ditt hus med min närvaro, skulle vänta på en utkastning, jag skulle vid första vink skudda detta stoft av mina fötter, och vända ryggen åt ett sällskap, där jag aldrig bort sätta min stuts …
Frun sprang ut, gråtande; herrn följde efter. Gästerna reste sig och gingo ut i tamburen. Den siste kämpen, kaptenen, fyllde ett glas madeira, och drack lugnt ur, antydande att han icke flydde, utan var beredd på slag. Men, när ingen kom, tände han en cigarr, och gick ut i den tomma tamburen, där en tjänsteflicka hjälpte honom med rocken. Sedan han tagit henne under hakan och frågat vad hon hette, singlade han ut i farstun.
Emellertid hade frun kastat sig på sin säng i raseri.
— Ja, varför ska du bjuda såna här busar i uniform? tröstade mannen.
— Å, det är inga busar, men du skriver som en buse i tidningen, och därför vill inga hederliga människor komma till oss mer.