FEMTONDE KAPITLET.
På Operakällarn.
Ett par år hade gått igen. Doktor Borg och redaktören Holger sutto en eftermiddag på den nya Operakällarn. Holger Borg var icke sig lik; de tre månaderna i fängelset hade haft ett märkvärdigt inflytande på honom. Någonting hade hänt, som han icke ville tala om; och hans ansikte hade stelnat, så att han icke kunde le; det var något fruset invändigt, och någon nerv föreföll brusten. Men han vidhöll i sin strävan god gång framåt; dock märktes en skillnad i hans behandling av de religiösa. Han hånade icke mer, hädade icke heller; hans glada tro på världsmekaniken utan mekanikus hade dunstat bort, och han kunde icke längre förklara människors öden med zoologin.
Det var detsamma året som det började spöka i världen. Tecken och under skedde, hemlighetsfulla dödsfall, fjärrskådningar, profetior. Och frontförändringar inträffade; de trogna blevo otrogna, och upplysningsmännen blevo troende. Själva vetenskapen led fiaskon; Kochs million-lymfa klickade; inga upptäckter, inga framsteg, bara knåp; men då hördes från Amerika att man gjorde guld av silver och koppar, att ett bolag bildats under betäckning av de stora namnen Edison och Tezla. Därmed var ju kemien bankrutt och alkemin kom opp.
Häxprocesser omtalades som förestående i Paris; omvändelser till katolicismen spordes; de sköna konsterna hade lämnat naturalismen och gingo åt mysticism liksom litteraturen. Det var ett kokande och en rörelse i världen, som bådade nytt.
Vännerna suto just och dividerade om framtidens utsikter, då Holger kom att rikta sin blick på de celebra takmålningarne:
— Inte kan jag se något osedligt; såna där tavlor har de fullt på museum och på Stockholms slott.
— Ja, men det kostbara i saken var att se huru den store Faustmannen, som var sedlighetsvän och antinaturalist 84, nu uppträdde till nakothetens försvar, och med en energi, som man väntat av honom förgäves på rätta stället.
— Han är död nu, och skall begravas i morgon. Det skall bli intressangt.
I detsamma kom aftontidningen. Holger måste titta i den.
Doktorn hörde ett fnysande och ett knycklande, och märkte att Holger blev smal om näsan.