— Nu först kanske mänskligheten får veta de olösliga gåtorna. Ana dem åtminstone! Du har väl ofta märkt, när jag kom till dig, att jag mörknade och blev stum. Du kallade det dåligt humör. Nej, min vän, jag kom strålande och färdig att underhålla dig i timmar. Men du såg på mig med en främmande blick, ditt rum var giftigt så att jag ville kvävas; jag måste ut, det var allt jag visste. — Och när du sen var ond på mig, kunde jag inte svara och inte försvara mig. Jag tror för övrigt inte det finns två människor, som förstå varann. Den ena ger orden en annan valör, än den andra, och dessutom, när man icke förstår sig själv, hur skall en annan kunna förstå en? Jag förstår dig bäst i tystnaden och på avstånd; då är du mig närmast, utan missförstånd.
— Jag behöver icke säga dig mitt liv sedan sist; ty du känner det …
— Ja, jag känner det; du längtar ifrån denna ofrihet, ty så är det, för dig som för mig; varje kärleksförhållande är ofrihet och därför pinande …
Nu lades två tunga händer vänligt på deras axlar, och doktor Borg slog sig ner bakom dem.
— God dag, barn, har ni också kommit hit för att skåda upptåget? Antikrist skall fästas i jord av Kristi efterföljare. Sverige skall få en stor diktare, som aldrig var diktare, emedan han aldrig levat, han beklagade själv att han ingenting upplevat och därför ingenting hade att berätta. — Han hade översatt första delen, den andra orkade han inte med! Det var en svensk. Allt vad han spottat på, slutade han med att plocka opp och hänga på bröstet, alla sin ungdoms ideal utbytte han mot titlar och värdigheter, och denna karaktärslösa, benlösa figur, är redan prisad som den karaktärsfaste mannen med ben i näsan! Vi lever ju i humbugens tidevarv!
— Tala inte illa om de döda, viskade greve Max; de kan hämnas!
Nu kom processionen in; och Max vände sig till Ester med sänkt röst för att icke höras av doktorn.
— Ser du, där gå de döda! De nu levande andas sin samtid, näras av det nuvarande; dessa därnere, de leva 1850 liksom den döde; de ha ätit aska och ben, därför se de ut som aska; allt som redan konsumerats och assimilerats, resterna, caput mortuum är i deras nutrition; skuggornas rike tillhöra de, och utan tron på den levande, växande allmakten göra de sig en avgud av lera och lägga i stoftkista på silverfötter; men den döde var icke deras; gör intet, ty de göra av intet; han var av deras räddhågade, blodlösa efterklangstid, och de känna de sina; de ha slagits mot honom på sin tid, de ha besegrat honom, och nu bära de liket i triumf; striden om Patroklus lik, Patroklus som låg dådlös i sekler, slutligen vaknade, slogs av Apollo själv med blindhet och dödades av Hektor.
Här avbröt doktor Borg: — Hör nu på! Nu talar deras jättesnille, han som aldrig gjort något, men blev för detta statsråd vid trettiosju års ålder, aldrig fullbordat något, utom några ofullbordade broschyrer. Broschyren, docentkrian, det var tidens form. — Han fruktar eftervärldens kritik på den dödes gärning, och därför assurerar han honom mot det olycksfallet. Hör! — Han, den döde, var så mäktig i tankar, att först i kommande sekler släkten skola födas mäktiga att fatta dem! Det var en hund. — Nu kommer Kristi efterföljare, som icke blygs att sätta sig på antikristens tronstol. Försonlighet är vacker, men när den köpes för världslig ära och jordisk utmärkelse, då är den Bosch! — Hör så han jämkar på trosläran, ruckar på statuterna — — — och nu! Nu kom det svarta att bli vitt! — Karaktär! Karaktärsfast! Karaktärsstyrka! — Och nu: frisinnad, frisint, — varför inte fritänkare? — Nej tack!
Greve Max vände sig till Ester: