— Ja, nyss i en spårvagn; och jag såg dig in i ögonen så att jag tyckte mig tala vid dig.
— Det har »hänt» mycket sen sist?
— Ja, och jag trodde det var slut mellan oss.
— Hur så?
— Alla småsaker jag fått av dig ha gått sönder och på ett ockult sätt. Men det är en gammal iakttagelse.
— Tänk, vad du säger! Nu minns jag en hel mängd fall, men jag trodde det var slumpar. Jag fick en gång en pincenez av min farmor under det vi voro goda vänner. Den var av slipad bergkristall och utmärkt vid obduktionerna, ett riktigt underverk som jag vårdade. En dag bröt jag med gumman, och hon blev ond på mig. Då hände på nästa obduktion att glasen föllo ur utan orsak. Jag trodde att den var sönder helt enkelt; skickade den till lagning. Nej, den fortfor att vägra sin tjänst; blev lagd i en låda, och kom bort.
— Vad du säger! Så eget att det som rör ögonen är mest ömtåligt. Jag fick en dubbel kikare av en vän; den passade mina ögon alldeles, och jag njöt av att begagna. Vännen och jag blevo ovänner. Du vet att sådant kommer, utan synlig orsak; det förefaller som om man inte fick vara sams. Nåväl, när jag nästa gång skulle begagna kikarn, så kunde jag icke se klart. Skänkeln var för kort, och jag såg två bilder. Inte behöver jag säga dig, att varken skänkeln förkortats eller ögonens avstånd ökats! Det var ett underverk, som sker alla dagar och som dåliga observatörer icke märka. Förklaringen då? Hatets psykiska kraft är väl större än vi tror. Emellertid din ring jag fått har släppt stenen — och låter icke laga sig, låter icke. På samma sätt med sigillet! Vill du skiljas från mig nu?
— Ja, du vet, vi vilja båda, men kunna icke. Jag lever med dig hela dagen så intimt att jag knappt saknar din närvaro, och jag tycker bättre så, ty när vi råkas bli vi osams. Det synes som om våra kroppar icke tålde varann.
— Ja, så synes det. Men din aura följer mig, och jag förnimmer på avstånd din sinnesstämning mot mig som tre olika dofter, av vilka två äro mig särdeles angenäma. Den första är som rökelse, och den kan bli så tät att den verkar häxeri och vansinne, den sista är som frisk frukt. Den andra i ordningen är kvalmig som tvålparfym och verkar sinnligt ovänlig. Men i din närhet känner jag aldrig dessa dofter eller några andra; alltså är det inga luktförnimmelser i materiell mening, utan tyckes vara en översättning. Och jag känner mig aldrig osams med dig i din frånvaro; skiljas vi efter en storm, då mitt hat är så gränslöst att jag saknar ord, så, bara du gått, lägger sig hatet och ett stilla ljuvligt lugn inträder, under vilket jag lever med dig så intimt jag vill. Allt vad jag talar, tänker eller skriver, dedicerar jag till dig; och när du gillar mig, kan jag ha din smak i munnen, då din rökelse blir balsam. För att bli fri från dig, söker jag sällskap ibland, men jag blir rädd för människorna, de såra mig med sin närvaro, de trassla till våra vävnader, och jag tycker mig vara dig otrogen. — Ja, min vän, universum har gåtor; men människorna gå, icke som blinda, ty de se, men förstå icke. — Vem du är, vem jag är, det veta vi icke! Men när vi förenades, tyckte jag mig omfamna ett lik, som icke var ditt, utan en annans … jag vill icke säga vilkens.
— Och du, du föreföll mig vara min far, så att jag fick skam och avsky! Vad är detta fruktansvärda, hemlighetsfulla, som vi kommit in i?