Doktorn såg ett ögonblick på sällskapet, röck till, vände sig åt fönstret och höll handen för ögonen, med ett uttryck mellan skratt och gråt. Efter att ha låtit sällskapet tåga bort, talade han med en komisk salvelse:

— Där gick min första hustru med sin andra man (eller tredje, vem vet?). Den där fjollan som nygift sa att hon levde som en nunna, och när barnet kom, fånade om att hon inte förstod var det kom ifrån. Denna kallvattensfisk tvang mig genom sitt idiotiska prat att skiljas och gifta om mig. Se på hennes mun, du Holger, och akta dig för barnamunnar. — Och det var min första kärlek! — Jag tror ibland att det inte var dumhet, utan elakhet. Hon var avundsjuk på mig för att jag fått henne. Äran var för stor, och därför skulle jag berövas den! — Det var det största fä jag känt, därför gjorde alla mina ovänner henne till det högsta väsendet; de sa att jag fått allt av henne, till och med medicinskt vetande. Allt vad den lilla munnen talade var så elakt, att jag en gång tänkte slå en spik genom tungan på henne. Jag hoppas hon fått smörj av sin tjockus därborta. — Ja, Holger, sådant är livet, och jag har inte gjort det.

SEXTONDE KAPITLET.
Hos de döde.

Ester Borg gick utanför kyrkan och såg att den var öppen. Det var vackert därinne och altaret var klätt med grönt. Utanför var granrisat, och alltså en begravning att vänta. Det kom folk, och bland dem såg hon greve Max, med vilken hon icke umgåtts sedan sex månader tillbaka. Hon såg honom, men det var icke han, utan en som liknade honom. Detta kallade hon att »se», och då visste hon att han snart skulle komma.

Hon gick in för att vänta.

Hon och greven hade gått isär den gången, beslutna att skiljas; men de hade lidit så av brytningen att de återknöto. Därpå hade de lidit av varandras närhet och brutit återigen; och därmed hade de hållit på i år.

Ester gick upp på högra läktarn, varför visste hon inte, men hon kände att där var platsen, där han skulle trivas. Den såg så ut; där var nära till valven, högt över hopen, och något tryggande.

Efter en stund kom greven verkligen, och han gick lugnt fram till Ester som om han stämt henne till möte.

— Har du väntat länge? frågade han med sin dämpade stämma.

— Sex månader, som du vet, svarade Ester; men har du sett mig i dag?