— De äro visst goda vänner, men giftermålet uppsköts, då prästerna inte ville lysa.

— Och varför skall det lysas ut, att två människor ämna älska! Det hemligaste, som en naturlig känsla bjuder en dölja, det skall utställas! Jag tycker det är cyniskt! Men man är rädd för tvegifte! Det är man, men dessa kända bigamier och polygamier inom kända äktenskap, de äro strafflösa, och ha blivit sed. Kvinnan tar nu en man bara för att få ett förkläde och ett laga skydd — det ska fan vara bulvan åt liderliga kvinnor. Och när ni frigjorde kvinnan från kvinnligheten och blygsamheten, blev hon en kokott. Det är ni, som förstört könet och äktenskapet, och det är dessa manliga kvinnor, som fördärvat männens instinkter så att de blivit perversa. Så slutade Grekland! Med aspasior, väninnor och sodomiter. Jag tror vi nalkas slutet! Jag har, som du vet, flera gånger sökt en maka, husmor och mor, men bara funnit en kokott. Brunst och hat, det var vad jag fann. För min kärlek — förlåt uttrycket — sökte jag genkärlek, men fann bara hat; hat mot mannen, vilket tycks utgöra kvinnans så kallade kärlek. Att få förnedra en man, det är hennes ideal. Du känner till det! — Du ger henne din mannakraft, och med den kraften, din kraft, behärskar hon dig. Och hon verkar som induktionsapparaten; hon mångdubblar din strömstyrka och kastar om strömmen mot dig. Men det har du aldrig förstått! Se på din juvel hur hon faller ihop, var gång du avbryter strömmen! Det är dig själv du böjer dig för, när du är böjd under henne! — De här »stora kvinnorna» du beundrat, se bara hur de uppstår. Först söka de upp starka män, berömda, suggestiva; när de hämtat kraft i sina ackumulatorer, så börja de själva leka batteri och sända ut strömmar, som dock bara äro sekundära. — När allting är färdigt, då kommer de och tar; när slagfälten äro besådda med döda och sårade, då komma benplockerskorna; och alltid finns en hjord av svaga män, som hylla sopsamlerskorna såsom dronningar; du känner dessa slags män, som alltid rikta sparken mot ett manligt skrev …

— Ja, men du är kvinnohatare!

— Om jag tänker rätt efter, så kanske jag bör svara ja. Jag hatar ju allt fientligt, och efter jag hatar henne, så är hon ju fienden. Och är hon fienden, så hatar hon mannen. Könen hata varandra, det är väl sanningen, och detta hat är nog repulsionen mellan motsatta, som i kärleken ompolariseras till attraktion. Du kan då lika gärna kalla alla kvinnor manhatare, som du kan kalla mig kvinnohatare. Intermittenta strömmar! Det är kärleken! — Men kvinnan har alltid utövat en sund attraktion på mig, därför kan jag icke med gott samvete vidgå något speciellt kvinnohat, som jag vore ensam om! Tvärtom, jag har alltid känt livets ödslighet utan närheten av modersskötets värme, men sen ni förstört kvinnorna, är det omöjligt att hålla ut. Ni säger att jag inte kunnat behålla dem; jag svarar, att jag icke velat behålla ruttet kött i huset. — Se där ha vi Kurt! Känner du hans äktenskap då? Det var läckert! må du tro!

Arkitekten kom in med en man i glasögon, som såg oavgjord ut. Brodern nickade och gick med sitt sällskap bort i ett hörn av salen.

— Ja, hur är det med hans äktenskap? frågade Holger. Det var så hemligt, allting; är det slut?

— Slut? Jag hoppas det! Så här fick han sitt! Han drogs in i en barnlös familj, och i det ögonblick då makarne tråkat ut varann. Han blev vän med båda; de hängde efter och släpade med honom för att fördriva ledsnaden. Följaktligen blev han och hon förälskade; mannen kopplade, utan att tro det; och en vacker dag, så, för att vara lojala, underrättade de mannen om sitt tycke, varpå hon reste till Paris för att få skilsmässa. Kurt väntade, och efter en rum tid skulle hon komma hem. Som han var otålig, reste han emot henne till Södertelje. Tåget stannade; Kurt dök igenom vagnarne för att söka den intet anande bruden. Slutligen fick han upp en rökkupé. Där ligger hans älskade, med huvudet i knä på en främmande herre, rökande cigarrett. Kurt blev icke bortkommen; han lyfte hatten, bad om ursäkt, och låtsades icke känna igen henne. Men när han kom i kupén invid, hade han damen efter sig, och om sin hals; gråtande, svärande, att det var ingenting: en vän som erbjudit sitt beskydd på resan. Som Kurt själv var hederlig och trogen, så trodde han att hon var det också. Det är därför kvinnan anser mannen vara dum! nu vet du det! Nåväl, vännen blev föreställd, och var nog diskret försvinna första kvälln. Men följande afton superades tillsammans med släktingar, och vännen var med. Där växlades förtroliga ord och blickar mellan vännen och fästmön, så intima, att Kurt slutligen miste sansen, gjorde en scen och kastade tallriken i golvet. Helt plötsligt fann han sig i den löjlige äkta mannens roll, men gifte sig hastigt, i alla fall. Nu sutto de och hade tråkigt, alldeles som hon och hennes make förut. Så kostligt! — Hon kunde nämligen endast leva i drag. Han fick dra med henne ute. Då levde hon, när hon på restaurangen fick herrars blickar på sig, och då njöt hon av att se mannen pinas. Hela hennes tillvaro hängde på att mannen pinades. Och han måste posera som den lyckligt gifte, liksom alla vilka äro gifta med frånskiljda. Han skulle ju vara ett levande bevis på att den förre mannen »icke kunde göra henne lycklig». Och för att ekrasera den förre, så skulle de här ha barn. Kurt anser sig nämligen vara en ryslig kaxe i det fallet! Men se, det blev inga barn. — Alltså: inte han heller! — Nu börjar helvetet för honom i hennes ständiga förebråelser. — »Det finns inga män, numera,» sade hon. — Att det var hennes fel kom inte i frågan.

Vad gjorde Kurt? Ja, vad skulle han göra? Han skaffade sig en förbindelse, och ett barn. Han måste ju rädda sin manliga ära. — Frun stack av. Men Kurt fick hela vanäran ändå. »Han hade förfört en annans hustru, och så slängde han henne.» — Men han hade icke förfört henne! Det gjorde ingenting! »Han hade förfört en annans fru!» Att det var frun, som slängde i väg, det brydde man sig inte om. Nåväl, nu är han fri, men kan du tro, att hans tankar än i dag syssla med den där vännen i kupén. Han har visst frågat alla bekanta, om de trodde att där varit något. — Ja, det är trassligt nu för tiden!

Nu inträdde i salen en stor fet herre, en dam och tre barn.

Damen såg mycket välfödd ut, och hade ett för litet huvud på axlarne.