— Nu är vi inte långt från namnstämpeln! sade redaktörn i ett ögonblick, då han såg ljust.

Alla äldre politiska begrepp upplöstes, och det kokades en stor byk där blaggarn och kammarduk råkades, och det var nästan omöjligt skilja svart och vitt, mitt och ditt. Man stod inför den stora paradoxen: de konservativa plebejerna ha dock störtat konungamakten, och denna tredubbla självmotsägelse verkade som en elektrisk ål: man kunde inte ta i den med händerna, dels därför att den var hal som en ål, dels därför att den var laddad. Man fick slag om man rörde vid den, och den slog ut åt alla håll, åt höger och vänster, oppåt och nedåt.

Det var då det nya kom och förmådde människorna att tala om något annat än bönder. Det var den så kallade sociala frågan; samhällets grundvalar granskades och befunnos bristfälliga av ålder och fukt, så att man icke tordes bygga vidare på dem, av fruktan att huset skulle ramla in.

Den panik, som då uppstod, grep först de övre. De övre, de lättaste, som därför flutit uppåt; de övre, de svagaste, som därför sökt skydd och stöd däruppe, blevo naturligtvis de räddaste. Men fruktan spred sig, och en vacker dag voro de stridande, de växande, de liberala också rädda. Man hade nämligen börjat diskutera familjen, och funnit den för trång för individuellt och personligt växande liv. När nu de gamle menade att samhället var grundat på familjen, så ansågo de samhället hotat. Men nu är icke samhället eller staten grundat på familjen, ty staten har icke alls någon likhet med äktenskapet, utan staterna uppstodo genom fria mäns förbund till gemensamt skydd. Det gjorde ingenting, man gick på med sin familj som samhällets grundval. Och det halp icke att man invände: må vara att familjen är grundvalen, men när grundvalen icke håller längre, så måste vi lägga ny grund på annat ställe och bygga nytt.

Vid granskningen av begreppet familj, fann man ut, att två människor i den numera så hastiga utvecklingen icke kunde svära på stadigvarande sympati för hela livet, utan vilken makars samliv blev outhärdligt. Det starkt framträdande personlighetssträvandet motsade ömsesidig underkastelse; kvinnans utträdande i arbete och offentligt liv hindrade familjelivets utveckling och barnens uppfostran hemma. Erfarenheten hade ju visat hur skilsmässornas antal ökades; och denna djupt smärtsamma operation ville de gamla på sitt obegripande sätt tillskriva lättsinne, ehuru parterna i målet nog visste att det endast var för att rädda sina personer, som de flydde det värsta av allt, slaveri. Sedan därtill barnträdgårdarne och skolorna tagit hand om barnens uppfostran, bortföll uppfostran i hemmet. Hemmet hade ju för övrigt endast varit ett tillhåll, där alla odygder blomstrade; och uppfostran började i skolan, fortsatte i kasernen och började om på allvar ute i livet.

Så ungefär formulerades anklagelserna mot familjen. Och det var då som paniken grep även en så stark man som Gustav Borg.

I går hade han själv skrivit en ledare mot de samhällsupplösande; och i dag hade han mottagit de konservatives hand till tack för hjälpen.

Med sin son Holger, sekreterare i redaktionen, hade han dagen förut haft en stormig förklaring, varvid denne hotat att avgå. Från doktor Borg, brodern, hade han fått en telefon med löfte om besök; och det var denne han nu väntade, icke utan en viss oro, även framkallad därav att tidningen blivit återsänd från en mängd prenumeranter.

*

Den väntade kom; doktorn inträdde oanmäld hos sin broder, och bröt ut med detsamma: