Till all lycka var orgelläktarn stängd, och Kurt hade icke nyckeln. Detta retade doktorn, som i feststämningen återfallit tillbaks i Röda rummets dagar, och fordrande en förfärlig kraftutveckling, anhöll han att få nycklarne till tornet, ty han ville upp och ringa samman med storklockan. Sedan även detta förslag strandat, gick han ut och skildes vid en droskstation.
ANDRA KAPITLET.
Palatsrevolutionen.
Redaktör Gustav Borg, äldre bror till doktorn, satt vid sin morgoncigarr på byrån och vitjade brevlådan. Brevlådan är en underlig ting, ty det är posten, som avhämtas i en sluten blecklåda, till vilken redaktören har nyckeln. Denna lilla låda innehåller redaktionens hemligheter: genmälen, insändare, suppliker; de anonyma breven, de ovettiga brevkorten; och den uppkom just med anledning av de öppna brevkorten, som lästes av vaktmästaren och andra underordnade, vilket gav dessa missaktning för redaktören och tidningen, och ett övertag grundat på förtrolighet.
Det hade fordrats lång övning för chefen att icke falla i raseri var gång han öppnade lådan; ett svettbad kostade det visserligen, men han hade slutligen fått en sådan teknik i brevöppningskonsten, att han straxt såg på stil, underskrift och dylikt, om han behövde läsa eller kasta i korgen.
I dag gick det lite trögare dock, ty för första gången i tidningens liv, mottog redaktören öppna brevkort med beröm och tacksägelser från högermän, familjefäder och samhällsbevarare, därför att han i gårdagens nummer tagit till vapen mot socialismen.
Gustav Borg var nämligen född omkring seklets mitt, och han hade levat till 1890 på 40-talets liberala ideal, nämligen: konstitutionell monarki (eller republik hälst), religionsfrihet, allmän rösträtt, kvinnoemancipation, folkskolor, rysshat o. d. Han hade varit med och sett representationsförändringen 1866 och trott på det Tusenåriga rikets ankomst. Men det kom inte. Det man hade trott sig kunna räkna ut, befanns vara missräknat. Vid nyvalen 1867 visade sig nämligen följande bizarra resultat: Adeln, som förr utgjort en fjärdedel av representationen, hade vunnit och befanns nu utgöra en tredjedel, trots det att Riddarhuset var störtat. Prästeståndet var reducerat från en fjärdedel till en trettifjärdedel. Vårt påvedöme hade således förlorat sin världsliga makt. Borgarståndets numerär var nedsatt från en fjärdedel till en sjättedel; och bondeståndet behöll sin fjärdedel, men hade vunnit i makt ändå, genom tvåkammarsystemet.
Riddarhuset var visserligen störtat, men den första kammarens majoritet utgjordes av ämbetsmän och sedan av herrgårdsägare, mestadels adelsmän.
Det var således en riksdag som i gamla Rom, med patricier och plebejer, stort taget. Vid närmare påseende befanns visserligen plebejerna ha övertaget, och det måste glädja en liberal; men vid ändå närmare betraktande uppdagades, att plebejerna voro konservativa.
I denna babyloniska förbistring förlorade Gustav Borg huvudet. Hans något abstrakta föreställningar om politik, förledde honom tro det riksdagen skulle sysselsätta sig med statsrättsliga teorier, då den ju hade till uppgift att sörja för medborgarnes behov just nu. Han hade fått in huvudet i sin egen snara, då han alltjämt förfäktat flertalets rätt, och nu såg det folkvalda flertalet sitta vid styret. Sverige var då ett åkerbruksland, och därför sutto åkerbrukarne i majoriteten. Det var logiskt; och bönderna voro nu i tur att få sina äldre klagomål upptagna, gamla orättvisor beivrade. Så långt kunde han gå med. Men när samma majoritet ville lagstifta i kulturfrågor, bestämma vad nationen skulle tro och tänka, hur ungdomen skulle uppfostras; och när de ville kasta i fängelse dem som arbetade på framtiden, då måste han gripa in och dra blankt mot sina plebejer. Men därmed kom han i strid mot sig själv, och började vackla.
Faktorernas mångfald invecklade beräkningarne; ty när han såg konungamaktens försvagande genom nya statsskicket, kunde han icke underlåta att stödja plebejerna, trots deras sparsamhet, ofördragsamhet och tröghet. Det fanns ögonblick, då han såg Frihetstiden återkomma. Riksdagen fockade ju konungens rådgivare; bönderna hade tillsatt utskotten innan valen skedde i kammaren; motioner om indragningar på konungens apanage återkommo tätt och ofta, och man diskuterade prinsarnes hovhållning.