— Jag tror vi dö i samma stund bandet klippes. Smärtan att skiljas är den största av alla lidanden, men vi måste därhän!
— Nej! Och det som icke kan tänkas … det finns inte.
De gingo återigen att byta plats; och de kommo upp på Skansen.
Skällande hundar hälsade dem, och Max krympte ihop av smärta:
— Dessa djur här? Finns då inte människor i Sverige?
— Du är icke djurvän?
— Nej, jag hatar allt djuriskt, som du vet, i synnerhet hos mig själv. Och de här djurvännerna — ja, du vet själva förstyret höll på att döda sina barn med russin och mandel (hon var vegetarian), men kunde icke höra, att man slaktade ett får. De som stå så lågt på djurskalan att de känna med djur men icke med människobarn, de kunde saklöst skickas till veterinärn att lukta på cyankalium. De avgrunder, en sådan människoliknande själ döljer, borde den rättast söka dölja. Jag har hört att kavallerister och herdar … Nej, nu lämna vi denna plats! Här är ont, och det är alltid ont, där man håller djur instängda! — Låt oss gå till Swedenborgs lusthus.
— Har du läst Swedenborg?
— Man läser icke Swedenborg, man undfår honom, eller undfår honom icke. Man kan endast förstå honom, om man upplevat detsamma som han. Därför är det inte farligt att läsa honom; ty för den oinvigde är han sluten bok.