Max stannade, och såg framåt, uppåt som i en extas:

— Ljuset har kommit igen!

Och de gingo framåt, under det han talade:

— Fruktan för det vita har försvunnit. Ögonen tålde icke vita hus, därför förbjöd hygienen kalkputset, och vår ungdoms fasader voro bestrukna med sot och rost; myndigheterna påbjödo kimrök eller järnockra i vitlimningen. Och det gröna, förhoppningsgröna, som estetiken bannlyst, därför, och därför att … det gröna har firat sin återkomst; det vita grönskar, och grönskan förgylles. Själva nationalflaggan har ljusnat från den dova indigon till den milda kobolt, från det digra äggula till det bleka guld. — Vi ha vandrat i dunklet, men det var bara en solförmörkelse, som måste vara sin tid ut. Jag minns som barn, när småsystrarne buro vita strumpor liksom deras mödrar; och jag minns, när de blevo svarta om benen; jag tyckte de liknade dämoner, som komma ner ur skorstenar; det vita blev svart, och det fanns vissa kvinnor, som koketterade med sorgdräkt, fastän de ingen sorg hade. Nu ljusnar det igen; strumpan har fått färg, och kängan har mistat sin svärta; kvinnan har fått igen sitt långa hår, befriat sin hals och barm — nu får vi mödrar igen — med barn till halsband!

De hade uppnått brohuvudet och vandrade in i den vita staden. De sågo icke mänskorna; de omgåvos av sin egen skyddande aura, vilken gjorde dem liksom osynliga. Byggnaderna och föremålen granskade de icke, utan behandlade dem som dekorationer till sina tankebilder. De lekte fram förbi maskiner, mineral, vapen, möbler och handelskram. De kastade sig in i gamla Stockholm; trivdes i forntidens glömska en stund, men erforo en beklämning och ryckte upp sig till nu’et! Leva nu, icke då! Icke en dag tillbaka, snarare framåt, framför sig själv och sin tid.

Slutligen satte de sig i den blå grottan. Max talade alltjämt.

— Nu tänker jag blått, nu ser jag blått; jag vet var jag är, men jag har glömt det, och jag är icke här. Jag vet vad du heter, men jag vill icke nämna ditt namn, ty du är icke den du är. — Vet du vad Gudsivalag var? Det var en andlig släktskap, som troddes existera mellan faddrar åt samma barn. Jag tror på sådant, på själarnes självständiga tillvaro utanför kropparne, och på andlig blodskam. Vi måtte vara syskon på något okänt sätt, och därför få vi icke barn; därför bära vi på en skuld, och skamkänsla, den vi icke kunna förklara. Du är icke den du är, ty när du är frånvarande och jag försöker erinra dig, blir du till en annan …

— Vem blir jag då?

— Ibland min mor, ibland min syster, ibland … Vet du jag tror att själarne leva så oberoende av kropparne, att de kunna sätta skott i andras bark, och leva saprofytiskt på främmande. Laven, som växer på träd och sten, är ett samliv av en alg och en svamp, ett bolag som kallas symbios. Det är äktenskapet, det andliga menar jag, och äktenskapstycket är den ännu oförklarade själens bildkraft att knåda om materien. Jag hade sett din far, men aldrig din mor, då jag en gång på teatern, många bänkar framför mig, såg ett fruntimmers nacke, som väckte min uppmärksamhet. Jag vände mig till mitt sällskap och sade ofrivilligt: Detta fruntimmers nacke erinrar mig om Gustav Borg! — Ja, det är hans hustru! svarades mig. — Om det hade varit ansiktet, kunde man förstå verkan av anpassningen i umgänget, men en nacke. Det låter ju som fabler.

— Man föds visserligen tvillingar, gentog Ester, men man kan bli det också. Min mor hade en tvillingsyster, och när denna en gång skar sig i handen, så kände min mor smärtan långt därifrån. Du och jag ha blivit tvillingar, men vi måste upphöra vara det.