Max betraktade Ester, och han kände i hennes fråga en udd av hat, en utmaning, en snara. Han svarade därför kallt:
— Jag tror att han skvallrat, och det finner jag förlåtligt; om han skrivit Bordereaun, det vet jag inte, finner det osannolikt att man går med en förteckning på sina brott. Sannolikt är han skyldig, men icke till det man anklagat honom för. Och det är hans styrka! Därför kunde han på Marsfältet frimodigt utropa vid degraderingen: »jag är oskyldig!» (underförstått: »till er dumma anklagelse!»).
Det blev förstämning och Ester började frysa. Greve Max blev nervös och tyckte att sällskapet bredvid blivit skrikigt; en okynnig hund gick omkring och sopade borden med sin svans; kyparn knuffade Ester i ryggen, var gång han gick förbi.
— Jag tror att séancen är slut, sade Max. Här är olust, och det blir alltid så, när vissa samtal om låga ting börja verka. Det är ont i luften; de döda häromkring beröra mig obehagligt, och jag längtar bort, ut; jag önskar jag kunde krypa ut ur kroppen och flyga med måsarne till havs, bada mig i en stor grön våg, ligga på rygg och se bara himlen; vara en jätteval och skölja mig ute i oceanen, simma i kapp med fregatter och dyka i tångskogar —.
Nu började det ringa i kyrktornet.
— Och så de där klockorna! Den där kyrkan har alltid förefallit mig som ett annexkapell till Operakällarn, portalen är från Österlånggatan och tornet från salongen på Champs de Mars. När de ringer däroppe, så skramlar alla toddyskedarne på terrassen och punschglasen klirra mot brickorna, lagerträden rysa och lukta som kvicksilver smakar; den här terrassen liknar för resten en fransk körgård, med sina planterade gravar, och klippta trän. — Hu, vad jag fryser; ska vi gå?
Ester visste att det betydde de skulle gå ifrån varann; ty nu började repulsionen, hatet, utan bestämd orsak, och om hon treskades stanna hos honom, skulle den mördande tystnaden inträda, eller det oresonliga grälet bryta ut.
De gingo ifrån varann utan avsked, efter tyst ömsesidig överenskommelse, säkra dock att råkas igen, förr eller senare.
SJUTTONDE KAPITLET.
Försoningsfesten.
Ester och Max gingo på Strandvägen för att besöka utställningen, vilken de icke sett ännu. Båda födda i Stockholm hade de sin gamla Djurgårdskontur i ögat så säkert att de kunnat rita den i mörkret. — Nu, då de försjunkna i sina samtal gått med inåtvända blickar, stannade de plötsligt och sågo upp. Där låg framför dem en vit, skinande stad, klädd som till fest.