— Kom ska vi se på honom!
De gingo in i verandan; och greve Max började igen:
— Det är oväntat att se honom få vara med här, men han betraktas som död och ofarlig.
— Vem har gjort bysten?
— Ett fruntimmer; det är ju eget.
— Nej, varför det; han har ju alltid haft samliv med kvinnor och barn, svarade Ester. — Men vad är det på sockeln?
— Det ser ut som eldslågor. Skall det vara svavlet han uppger sig ha analyserat, eller är det infernot, som han nu går igenom?
— Han ser inte rädd ut, snarare lyser han av det gudomliga övermodet, som gudarne hata.
— Har någon förstått den mannen, tror du? Han påstår att ingen gjort det, emedan han icke förstått sig själv; men han synes ana ibland sin livsgåta och han fattar sig som en uppgift. Han är för mig så lik Balzacs Louis Lambert, en som inte är hemma här. Hans missnöje med allt härnere vill han tillskriva sina latenta minnen om ett bättre; han tycker allting är dåliga kopior av original, dem han dunkelt erinrar sig. Och hans svajande mellan askes-fromhet och sinnlighet — gudlöshet anger att han betraktar jordelivet som ett straff och att han emellanåt måste ta ett gyttjebad som penitens.
— Har du känt honom?