— Nej, jag tror ingen människa har känt honom. Han har en förmåga att kaschera sig i umgänget genom att anpassa sig efter den talande, så att hans åhörare endast får intrycket av att ha speglat sig eller talat vid sig själv. Därför har man så många konstiga karaktäristiker om honom, där det förefaller som om porträttörerna återgivit sina egna bilder, icke hans! Nyligen har en kvinna försökt i en essay utreda honom, men hon erkänner att hon strandat, och att hon varit nära förlora förståndet.
— Varför är han så hatad då?
— Emedan I icke ären av denna världen, därför hatar världen eder!
I detsamma kände greve Max som en varm fläck på sin rygg; och när han vände sig om, såg han en man av obestämd ålder stå och betrakta bysten med ett ironiskt, nästan försmädligt leende.
Greven höll på att ge till ett utrop, men vände sig i stället till Ester och sade henne något med ögonen.
Den okände gick in i hallen.
— Var det han?
— Jag tror det!
— Såg du hans min? Han såg ner på sig själv, och sade med ansiktet: Den är vi färdig med!
— Vad skulle det betyda?