— Han stod ju alltid över sig själv, och med den starkaste självkänsla förenade han det mest uppriktiga självförakt. Kanske han är inne på nya banor och nu ser ned på sin gamla reinkarnation!
— Tror du det var han? Han är ju i Paris!
— Dubbelgångare i pöbelns mening tror jag inte på; men det kunde ha varit en projektion av oss utifrån bysten. Vi, du och jag, »se» ju varandra ibland, och det är ju bara projektioner, plus något som jag icke känner ännu. Teosoferna ha observerat faktum, men kunna icke förklara det; nämna det dock »tillfälliga materialiseringar av tankens halvmateria».
— Men han gick så tunga steg?
— Ja, han lär trampa så tungt, som om han hölle sig fast vid marken för att icke lyftas opp. — Vet du vad levitation är?
— Ja! — Men vill du inte så på konstverken?
— Jag är blind på ögonen, jag kan inte se utvärtes ting; jag vill bara gå vid din sida, ty då är det ljust ini mig — kan du förklara det? Fastän jag tycker ofta du är från mörkret, när jag tänker över dig. Då hatar jag dig som det onda; men straxt blir det mörkt. Vad är det? — Nå, nu när försoningens tid är inne, tror du att man och kvinna skola försonas också, och att könstriden skall biläggas?
— Nej, svarade Ester, det tror jag inte, ty höllos de icke isär genom differenser, bleve hela världen pervers. Du vet ju att alla damernas vänner äro konstiga. De äga dam-själar, och därför ära de sig själva i kvinnan. Ynglingar som ju äro sexuellt odeciderade ännu, de dyrka ju kvinnan. Men har du märkt att våra herrar ha upphört tala om sina förhållanden …
— Jag hörde inte vad du sade.
— Nej, du har en förmåga att göra dig immun mot andras inflytelser.