— När de draga neråt! — Nu mörknar du igen!
De vandrade, men höllo stort avstånd, och Max såg ut som om han ville springa in i nästa port och gömma sig.
— Låt oss skiljas på en stund, sade Ester, så råkas vi om en timme vid utgången.
— Tack för att du är intelligent! svarade Max; men vi skiljas som vänner, eljes äro vi straxt efter varandra.
— Som vänner!
*
Utställningens vita stad låg där under den hotande cyklonhimmeln, som aldrig ville brista.
Det var en improviserad arkitektur, som icke erinrade om Sverige, men mera om Orienten. Var fingo byggmästarne denna inspiration? Från solens uppgångsländer, dit nu världens blickar vände sig med väntan och bävan, sedan Japan givit en stöt, som fortplantade rörelsen västerut, och som kanske skulle börja en ny period i världshistorien, så ny att historieskrivarne fingo kalla den för nyare tiden och allt förut, vår samtid inberäknad, forntiden. Man hade tagit hål på de stora getingboen därborta i östern, och nu svärmade de gula och svarta. Men den fjärran västern vid solens nedgång hade också rört på sig. Alla jordens folk hade kokats ihop därborta och givit en ny avföda, som kände sitt världsborgarskap slutligen, som icke erkände Atlantens rågång, utan ville vara med om jordens delning, räknas bland Europas stormakter. Gamla Spanien, hidalgon, Amerikas första erövrare, hade blivit utvräkt, och Columbus hade från sin första grav på Hayti hämnats sina lidna oförrätter. I denna gastkramning mellan östern och västern kände Europa sin tillvaro hotad, och skrämda som småfåglar skockade de sig samman i en tvungen vänskap, som tog sitt första uttryck i tsarens reskript, som sedan blev anledningen till fredskongressen i Haag, vilken väl närmast betydde: europeiska makternas sammanslutning till gemensamt försvar mot gemensam fiende, alltså ingen världsfred. Den bepansrade näven hade slagit in portarne på den kinesiska muren, och revanschmännen från Sedan hade slopat revanschen för att fäkta tillsammans med preussarne. Europeerna hade upphört vara bygdpatrioter, och deras nationer voro blivna minnesmärken liknande studenternas nationer vid universiteten, som buro egna fanor vid festliga tillfällen, men i vardagslag voro medlemmar av kåren. I förkänslan av sin undergång såsom korporation hade Sverige också ryckt sig tillsamman, vänt sig tillbaka att se på sina minnen, städat byrålådorna och plockat ut det, som skulle gömmas och det, som skulle brännas. Kyrkor, slott och kojor hade genomletats och souvenirerna voro samlade på det heliga berget, på Skansen.
Över det vita kosmopolis på Lejonslätten reste sig Skansberget med sin svarta tallskog och sina lantliga gammalmodiga klockstaplar, som ringde i griften en forntid, vilken många trodde nu skulle bli en uppståndelsens. Och skalderna manade upp skuggor, frambesvor Carl XII och vederlikar. Vägar och gångstigar på det heliga berget buro alla stora namn för att väcka nationens självkänsla, och stärka sambandet hos de söndrade partierna, som nu skulle förenas i det förflutna.
I pressens paviljong sutto doktor Borg och redaktör Holger i ett enskilt rum och drabbade väldiga. Doktorn var i raseri: