— Det här är ju maskerad, och du får icke smickra dina landsmäns fåfänga, så att de förlora sansen, och tror sig vara Carl-den-tolftar. Vi kunna endast samlas uppriktigt i nutid för framtid. Dynastien är ju sedan 1809 bara och kan icke räkna anor från Lützen och Narva; halva adeln är exotisk, och hela Skåne börjar ju först efter slaget vid Lund; inte kan du be skåningarne hurra för Breitenfeld, där de icke voro med; utställningens kommissarie, vår vän Isak, är ju en främling från orienten och kan väl varken fira Luther eller Carl XI. Ni äro taktlösa, och såra utan att veta det! Själva skansmannen är en exot, det svär jag på, och jag som negerpojke kan lika lite som Syrach och Isak känna något av Grönlunds entusiasm för dalkullor och Jösse-häradspolskor. Det är inte uppriktigt, det här, och du borde framför alla kommendera: Se framåt! — Du lade inte märke till rabbinens berättigade angrepp på vår dyrkan av det usla förgångna, då han på kongressen i går rök ut mot vår bildning fotad på Hellas och Rom. Han strök ett tjockt kritstreck över Platos idealstat, som han kallade — mitt i riddarhuset! — för en pederaststat! Hade jag varit där, skulle jag ha hissat honom. — Vad satan ha vi med Grekland och Rom och Carl den tolfte att göra? Ni lever nere i gravar med lik under det samtiden rusar er förbi och framtiden med. Men det är denna rysliga uppfostran vi får i skolorna och vid universiteten, och det är studentexamen, som nu är lika med en magistergrad från 30-talet.

— Vad vill du man skall göra då?

— Fackskolor och utbildning till kallet. Låt juristerna börja att skriva rent och vara springpojkar hos advokater från de äro fjorton år; skicka medicinarna på sjukhusen som skötare vid samma ålder; låt ingenjörerna börja som filare på verkstan, låt prästerna, om de ska vara, börja hos klockarn och sätta opp nummerna, och lära sig expeditionen hos en roteman. Stäng de fyra fakulteterna, och konfirmera barnen i folkskolan med läsa, skriva och quatuor species: sedan ut med dem att utbilda sig i facket. Man måste kunna sitt yrke nu för tiden, eljes går man under i konkurrensen; och vi kan ingenting, bara konversera i salonger, på krogar och möten. Vi ska vara verserade och kunna språka med damerna om allting, men vi är bara dilettanter på alla områden. Var ska vi få statsmän ifrån, när ingen statskunskap läres? Vår regering är ju ett spektakel också. Om somrarne får man se en sjöminister sköta kyrka och skola, en gardesofficer bestyr om jordbruket och en f. d. assessor dirigerar armé och flotta. Är det statskonst. Och statsrådet hinner inte väl lära sig elementen av expeditionschefen, förrän han är fockad. Hela landet är därför överlupet av för detta statsråd, och om man frågar en skolpojke vad han vill bli, så svarar han: jag vill bli för detta statsråd! För att bli vice häradshövding måste man kunna grundlagarne, men för att bli departementschef och minister behöver man ingenting kunna. Jag vill inte tala om de voterande riksdagsmännen, de ha så mycke hut att de brukar köpa grundlagen, men utskottsledamöterna, som faktiskt lagstifta, borde känna landets alla lagar och vara utbildade statsmän. Voro utskotten statsmän, så skulle de sitta i permanens och samarbeta med regeringsdepartementen, icke som nu uppträda några månader störande, ingripande på måfå, och alltid som regeringens fiender. Varför skall regering och riksdag alltid uppträda som fiender, alltid söka stuka varandra? Att få igenom en motion är ju att slå ett rekord, och om en minister får majoritet, så har han tagit ett pris — priset att slippa bli fockad, att få sitta kvar. — Och vad talas om i riksdan? Om s-t; och varietéer och operakällarn, om pensioner och brolagningar; till och med polisärenden, gardistuppträden, hästarnes utfodring, svagdrickshantering och besiktningsäventyr, om damernas toaletter, skolpojkars cigarrökning? Är det statskonst? — Riksdan har ju visat sin inkompetens, då den skjuter alla viktiga ärender till kommittéer av sakkunniga, men riksdan själv skulle ju bestå av sakkunniga! — Är det styrelse, är det lagstiftare?

— Vad kan man göra då?

— Ingenting! Jo rasera bara, rasera! Det kan intet växa under snön; intet kan byggas, utan att man raserat det gamla huset. Gå bara negativt till väga; kom aldrig med ett positivt förslag, det blir bara löjligt; upphäv gamla lagar, giv frihet, och låt krafterna verka! Du skall vara en väckare, och inte en sövare! Ajö med dig, nu slog klockan sju!

*

Nedan Skansberget och som om det hörde dit, reste sig ett svart hus, som mest utgjordes av ett tryckande tak; gammalt murket trä, som enkom var preparerat för att se murket ut; en rad små fönster nere vid marken antydde olust för ljuset. Det såg ut som en lada, men kunde vara en kyrka.

Doktor Borg och Isak Levi stodo och betraktade den, och doktorn talade själv som vanligt:

— Där har du Norge! Svart och murket, som kastar sin skugga över vår ljusa stad. Det höga taket ser bara ut som skryt, det är ingenting under det; inga vindar eller loft, tjänar till ingenting, bara bondskryt!

— Är du norskhatare nu?