— Ja, alldeles förb.! — Varför skulle jag inte hata min fiende! Varför skulle jag inte få hata norrmän, när de skryter med sitt svenskhat? Jag får väl välja mina antipatier och sympatier som andra dödliga. Har du något att anmärka mot det?
— Men du arbetar för ett fritt Norge!
— Javisst, jag erkänner dess berättigade krav, men jag vill också bli fri från det här svarta pjåsket, som vi fått över oss! som en sinnessjukdom. Ska vi dyrka den där dovregubben och hans fåniga Nora? Vet du vad Zola kallar honom? — »Den sista frukten ur vår goda George Sands förtorkade länder.» Sardou kallar honom »en stolle» och Tolstoj säger att han är rubbad. Den dyrkas i Sverige! — Nå, han är ändå prästen! Men klockarn den är värre! Nu se de ut som gamla gorillor båda två! och du Isak, synes du ikke att prästen ligner en av unsere Leute?
— Jaa, det kan du ha rätt i; svarade Isak. Han är nog icke bara Tisk. Froschmäuler kallades han i Fliegende.
— Och hela norska frigörelsepolitiken har under Karolines grova hand urartat till en kamp om norska ministerhotellet, varifrån Norge menar sig behärska svenska societeten. Jag går aldrig mer i hotellet; jag ledsnade på att dricka skålar för dovregubbarne och Kristianiabohèmen, och jag ville icke höra på deras häckel över Andrées ballongfärd. Vet du vad det är för skillnad på Sverige och Norge? Jo, samma skillnad som mellan Nordenskiöld och Nansen. Nordenskiöld tog sin utfästade Nordostpassage, men blev icke nationalhjälte; Nansen tog icke sin utlovade nordpol, men blev nationalhjälte. Sverige är ett styvmorsland, och därför gör det vanligtvis sina storheter av intet, det letar opp nollor och upphöjer dem till digniteter …
— Ja, men du var med och kanoniserade dovregubben?
— Du vet ju hur det går till: man får ingen ro förrän man kastar ett ben åt hopen. På det viset blev jag Wagnerian också, fastän jag tycker han bara skrivit omusikalisk och ful musik; »skrivit» är ordet, ty det är varken hört eller komponerat; det är skrivet. Men vi lever i en pervers tid, och en demokratisk. Jag undrar också ibland om den här demokratin vi slitit för icke är något galet, där den okunnige meddelar kunskaper, där den rådlöse skall råda, där den svage skall styra, där de förtryckte förtrycka och där det är mängden som gör’et. I en stat dock som vår, där den ena hälften av nationen skriver opp vad den andra gör, där statskalendern är stor som kyrkobibeln, där ämbetsmännens löner utgöra en nationalförmögenhet, ämbetena blivit feodala, och ämbetsmännen vasaller, där behövs kanske en stadigvarande demagogi som motvikt. Men det kuriösa nu är det, att demos är rojalistisk, akademistisk, aristokratisk, sportsnobbig, Carl-den-tolftisk, skanspatriotisk, under det hovet är demokratiskt, demagogiskt, kväsaraktigt. Demos har åtagit sig betala en halv milliard till pretorianska gardet på tolv år, men när de se sig ur stånd att betala, så rymma de — till Amerika. Men rikets skuldsättning syns inte bara i hypotekslånen och kommunernas dekis, den syns i bankernas växlar. All handel går på kredit och på växlar; det är förskott; och förskott är ogjort arbete. Hela nationen lever i sex månars förskott; man gör en växel till hyran, en växel till skatten, en växel till hushållet. Men man löser icke in växeln efter sex månar, utan omsätter den och betalar räntan med en ny växel. Man lever alltså — på ogjort arbete. Och hela beräkningen av nationalförmögenheten är falsk. Utsugen jord är ingenting värd; förfallna slott bara kosta i underhåll: rostiga järnvägsskenor och begagnade lokomotiv kan bara säljas som järnskrot, men stå ändå i rikshuvudboken som tillgång; vattenfall äro inga värden förrän fabriken står bredvid, fabriken har intet värde förrän arbetare finnas där, och arbetaren är intet värd om han ej är skicklig; men fabrikatet är icke heller något värt förrän det har avsättning. Järnet i Norrland skulle rädda oss, men hindrare hindrade det. Vart gå vi? — — — Utvecklingen går sin gång med språng, och med överraskningar. Det är ju möjligt att guldryktena från Norrland bekräfta sig en vacker dag! Tänk dig då ett Sverige som sammelplats för alla världens nationer. Folkmängden ökas, Norrland får tätt med städer; jorden övergives och urinnevånarne supa ihjäl sig som rödskinn. På en mansålder sitter en ny kosmopolitisk ras som ägare av gamla Sverige, och riksdan är befolkad av kulörta …
— Tror du på det?
— Nej, det gör jag visst inte, men allt är möjligt. Det kan ju också gå på ett annat sätt … men på det här sättet går det inte länge! Och det är din plikt att säga, skriva, skrika det, dag ut, dag in! Även för döva öron.
Han lämnade paviljongen och gick ut i vimlet, där främlingars främmande ansikten gladde honom såsom långväga gäster glädja enslingen i ödemarken, och där ljudet av utländska levande språk erinrade honom om att hans eget tillhörde de döda språken, efter som ingen förstod det utanför hans landamären.