— Du sade något! Ja, i ett samhälle av barn och pensionerade, måste hon ju fram och arbeta, efter som inga män finns att leva på … Det var en ny synpunkt! Men skall hon härska också, må då Asien bryta in över oss, och må vi hellre behärskas av barbariska män än av societetsdamer, aspasior och emancipissor. — — —
— Nu bryta vi upp till Skansen! kommenderade Gustav Borg.
— Ja, låt oss gå till Kapitolium och tacka gudarne för det gångna seklet, som slutade med Dreyfus och började med Napoleon, vars bröder åtminstone synas tillhöra Israels barn.
*
Ester och Max hade kommit utanför tullen, där i halvmörkret det ensliga slottet reste sig vitt, med ljus tända innanför de höga fönstren.
Max talade som för sig själv:
— Det finns ett ord, som fallit ur bruket bland bildade, och man skäms att uttala det; det är ordet synd. Man har filosoferat bort begreppet skuld, men skuldkänslan finns kvar. Jag är född med ont samvete, och var som barn rädd att bli upptäckt. Detta kan inte förklaras med annat än ett föregående okänt.
— Det är sjukliga förnimmelser, och vi ha många sådana fall här inne, upplyste Ester. Vi ha till exempel en som tror att han skrivit Bordereaun.
— Ja, vad vet du om det?
— Nej, hör! Nu kan jag inte följa dig längre.