— Det vet jag, och jag begär det icke heller. Du är alltid i ton med mig, men minst en oktav under. — Av intet blir intet, och allt har en tillräcklig grund; alltså, om han tror att han är den skyldige, finns det en logisk grund för det. Inbillningarne äga en högre verklighet, vars sammanhang med det verkliga jag icke förstår, men icke vågar förneka. Verkligheten kan ju icke intränga i mitt inre och få uttryck igen, utan att ha passerat som föreställning eller inbillning. Verkligheten känna vi således endast genom våra föreställningar om densamma; därför variera våra framställningar av en uppfattad verklighet så oändligt. För övrigt kan en själ icke existera utan sammanverkan med andra själar. Nu har jag anledning tro, att alla själar stå i rapport med varandra; och det finns människor med så känsliga mottagningsapparater att de känna med hela mänskligheten och följaktligen lida med den. Men det finns också de som på avstånd öva inflytande på andra, till och med okända; det vet du.

— Ja, det förnekar jag ej!

— Nåväl, hur vet du att icke …

Greve Max hade fått en vana att icke fullborda meningar, emedan han visste att Ester utfyllde dem eller hörde hans tankar, och han avbröt sig alltid, då den tysta tanken bättre tolkade ett ofullgånget, än det banaliserande ordet skulle göra det.

— Jag vågade nämna ordet synd; jag tror att alla sjukdomar äro följder av synden. De kroppsliga sjukdomarne botas ju också i analogi med de andliga. Först nödgas man till de förödmjukande bekännelserna inför läkaren (bikten). Därpå dömes man av honom till botgöring; bittra örter, fasta, strängt iakttagande, försakelser; och ofta ålägges man bortlägga vanor, laster, undvika sinnesrörelser, tänka på ljusa saker. När man så är botad, skall man gå till prästen (läkarn) att tacka och offra. Och så får man det rådet: Akta er nu för recidiv; det är översatt: »Gå, men synda icke härefter!» — Är det inte likt? — Men hur behandlar ni de sinnessjuke därinne, de själssjuka som skulle ha själavård? Jo, ni ger deras kroppar kallt vatten och morfin! — Minns du hur Hanne Joel i sin märkliga bok Hinsides skildrar sitt tillfrisknande? — Sedan hon länge skymfat läkarne och sin omgivning, föll hon slutligen en julafton i kris. Hon brast i gråt och utropade: Jag har varit dum och högfärdig! Och därmed var hon botad. Fru Schram var hårdare, men hon böjde sig slutligen och blev frisk genom en sköterskas vänlighet. Så lite kan ibland hjälpa — ett gott ord! som man så sällan hör! — Det är intet sjukhus det här slottet, det är nog ett Inferno eller en straffanstalt, och till det värsta i straffet hör nog detta att läkaren »icke förstår» den sjuke; att gå oförstådd eller missförstådd, det är ju helvetet.

— Vi ha ju präst, eller själasörjare, också.

— Kan man inte säga att de flesta här hysa motvilja mot prästen och religionen? De lära ju häda och smäda?

— Det är olika, ty en del komma hit just genom religionsgrubbel.

— Ja, de vilja genomtränga förlåten och så få de se skådespel med bakvända kulisser … det är straffet. Ni har ju skalden X. här?

— Ja, han är här!