— Jag vet; där är Swedenborgs träckhelveten för de vällustiga …
— Säger Swedenborg det …?
— Ja, stämmer det?
— Det stämmer! Nu börjar jag bli mörkrädd!
— Hör du! I Dantes Inferno förekommer om tjuvar, att de i brist på annat stjäla varandras utseende. Minns du den aldrig utredda processen om norrlandstjuven, det kombinerade mordet och kvinnans dröm om något i en järnvägskupé … tänk på det. Tänk även på dessa två hemlighetsfulla målen från Norrland och Östergötland, där intet brott synes vara begånget, intet materiellt åtminstone … och ändock så mycket fick lidas … extrajudiciellt, »skyldig och icke skyldig» synes vara den enda domen … Ja, om vi skulle uttala alla våra tankar … Rousseau var nog oklok att göra det … Så vi se ut inuti! Och det är detta invärtes liv, som ibland träder ut, förvirrar begreppen, gör klara vittnesmål otroliga, och åklagaren blir den skyldige. Därför skulle vi först göra drickeskaret rent invärtes … Vilken ryslig maskerad är inte livet! Jag kan aldrig gå i sällskap, ty jag hör tankar, läser ansikten och är så sträng mot mig själv, att jag straffar mina tysta tankar, som ibland äro alldeles förfärliga, så att jag icke vill kännas vid dem … Och i dåligt sällskap kan jag ibland vara immun, liksom skyddad, men ibland får jag deras ondskor över mig, och de tala genom min mun … Dessa få den illusionen att jag är en rå person …
De vandrade vidare och kommo slutligen till stora samlingssalen, där en liten fest var anordnad.
Max ville icke gå in, utan stannade i dörren!
— Det här påminner om det fasligaste jag sett. Det var en så kallad Wienerbal för perversa män och kvinnor i Berlin. Jag var med poliskommissarien och en läkare. Tänk dig bara detta: en ung man, som är förälskad i och gör sin cour för ett föremål på fyrtio år, med rött, grovt, fult ansikte, ryttarmustascher och pincenez. Den skulle föreställa älskarinnan! Vem hade förvänt synen på dessa? Vad ligger bakom? Det måste finnas en grund! — — — Nej, jag vill inte gå in! Jag är rädd för dårar; de verka som dämoner, ty de säga straxt alla mina hemligheter, alla mina ofödda tankar till och med. Och där ser du dårens ekvation: han lever i det tysta underförstådda, tar en i förskott, är så skarpsynt att han förefaller elak. Han hör på otroliga håll det som ännu icke har blivit ljud; han ser tankar och känslor; hans själsförmögenheter stå på ett sätt över våra vanliga, därför duger han icke ute i livets maskerad … Se, där är ju skalden!
— Ja, han föreläser nu om sedlighet emot sig själv!
— Och han vet inte att Sköna Helena turnerar med hans banala visor?