— Jag lider, svarade flickan som var av en skönhet, där själen låg ända ut i huden.
— Varför lider ni då?
— Jag lider för min fars missgärningar; han har inte tid att lida sitt straff, ty han måste arbeta för familjen. Och jag har bett Gud att jag skulle få lida för hans skull. Som jag är oskyldig, äro mina kval större än hans skulle vara, och därför är tiden förkortad. Men ve honom, om han är otacksam eller icke bättrar sig, då får han det själv över sig! Det vet han, och därför tar han sig i akt. Han vet också att jag följer honom överallt och håller reda på honom. — Å, det är tungt, men det har ett slut. — Om tre år skall jag komma hem till julen!
De gingo vidare.
— Tror du icke, frågade Max, att denna ängel vet vad hon gör? Tror du icke hon är klok? Gör dig besvär med att i hemlighet utforska hennes far, och utrön om hon talat sant!
— Det har vi inte tid med!
— Du har rätt! — Men såg du vem hon var lik?
— Ja, nu vet jag, vem du menar …
— Nåå? Är det hans syster, då känner du fadren! … Men vart leder den här trappan?