Inne i något som liknade ett stall stod mitt på golvet en gammal naken man, alldeles naken på stengolvet och han höll armarne sträckta uppåt som en antik adorant eller ett pelarhelgon.
— Varför är han naken? frågade Max.
— Därför att han tar av sig kläderna och har 40 graders feber; det har han haft i tre år, och där har han stått i tre år. Han tror sig vara i en ormagrop.
— Då gissar jag vem det är! Det är den, som berövade änkor och faderlösa deras egendom med svek, avklädde dem, men med lagliga medel! Ser du att det finns andra lagar än rådhusrättens! Men, Ester, varför tror han sig i ormgropen? Inte har han läst Dantes Inferno, 24:de sången, där tjuvar plågas av ormar.
— Står det så? Inte har han läst Dante!
— Nå, var tror du Dante fått sitt ifrån? Har han hittat på det, eller har han haft någon grund för det? Finns det något objektivt, fast, att taga på i dessa straff-former, som ni kallar sjukdomar? Ja, svarar jag, och på grunder … Jag tror även att i religionerna finnas antydningar om … Har du läst Swedenborg, så skall du finna att hans beskrivningar på helvetena, som äro sinnestillstånd och inga orter, att de sammanfalla med de inbillningar, som du här har att göra med. Det finns således en konstant: Sök den och du får lösning på många gåtor … om du vill, eller kan!
De gingo vidare. Ester fladdrade framför med sin stora pelerinkappa och sitt yrande hår, som av gaslågorna lystes upp som guld i det genomfallande ljuset. Greven, smärt, mörk, blek, följde.
Så stannade de vid ett galler. Därinnanför satt en ung flicka på en stol och gjorde ingenting.
— Tala till henne! sade greven.
— Vad gör ni här, fröken? frågade Ester bara för att göra Max till viljes.