— Vad är det då?

— Folkhögskolelärarne — det är ett konstigt folk må du tro — de påstå, att det är brist på kärlek till fosterlandet, men hur denna brist uppstått säger de inte. Jag har en gång svarat en sån där uppfödare: hur skall man kunna älska ett land, vars jord tillhör utländingen? Du vet ju, att svenska jorden är pantsatt i utlandet för 226 millioner, att kommunernas skuldsättning är 175 millioner och statens obligationsskuld är 287 millioner. »Vårt land är pantsatt, skall så bli» sjunger man numera i vissa klubbar. Nu parerar man vanligtvis hypotekslånen med sparbanksmedlen. Men sparbanksmedlen äro utlånta till lika många vigilörer, och sparbanksmedlen lyftas successivt av utvandrarne, som reserverat dem till ångbåtsbiljetten. Statsobligationerna pareras med järnvägsmaterielen, men det är oriktig bokföring, ty skenorna och lokomotiven skulle stå på inventariet.

— Men kommunikationsmedlen äro produktiva krafter.

— Javäl, det är landsvägarne också och vattenlederna med, men de äro icke kapitalförmögenhet. Olyckan är att av våra 27 tusen civila ämbetsmän det inte finns en bokhållare; ehuruväl, vad skulle det hjälpa i en stat, där staten och de enskilde leva över tillgångarne. Staten skulle utskriva skatter efter förmåga och icke efter behag. Men nu; man säger bara: det skall vara en armé, och så tar man ut en halv milliard. Tänk dig en halv milliard, som skall pungas ut på tio år!

— Men utvandringen? Vad menar du om orsakerna?

— Svenskarne vantrivas; det är jolmigt det hela; de ha tråkigt att sitta ensamma i ödebygderna; de ha ingen känsla av samhörighet, emedan nationen icke är ensartad. Hela adeln, över- och medelklassen äro till största delen invandrade utländingar dolda under svenska namn. Dessa bilda en feodalstat av ämbetsmän, som uttaga sina löner av heloterna. Att bli ämbetsman och få pension, det är ju varje »bättre persons» ideal. Universiteten äro bara skolor för ämbetsexamina och ett av universiteten har lika många docenter som studenter i en fakultet. Studenterna stå kvar som ett privilegierat stånd av konservativa pojkar, vilka representera nationen vid suptillfällen (undantagande oräknade). Men det finns annat också som söndrar. Det är den gamla provinspartikularismen, och den synes än i nationerna vid universiteten, där all gammal drägg samlas. De avundas och hata varandra, och prästerskapet särskilt är vid befordran bundet vid provinsen genom indigenatsrätten. I ämbetsverken ser du, att om presidenten till exempel är smålänning, så blir det straxt en invasion av smålänningar i det verket; och i huvudstaden finns det gillen, där provinsialerna rota sig i hop att »befordra gemensamma intressen»; i riksdagen sitter man placerad efter provinserna, och i Svenska Akademien intogs man en tid efter sydsvensk indigenatsrätt, så att man kallade, på skämt förstås, det lysande institutet för Skånska Akademien. — Ja, det är så mycket moj, som här gör livet odorvigt. Ingen känner sig hemma hos sig; var och en är fiende i fiendeland; att uträtta något vågar ingen, ty han blir hindrad; den enda energiyttring man spårar är den då något skall hindras. De som vilja göra något, måste söka ett annat land, och därför utvandra de energiska, men hindrarne stanna! Det är för djävligt!

*

Det började blåsa vid Blockhustullen, och redaktören sökte sig ner i aktersalongen. Där fann han en sovande herre, som vände ryggen ut; på den kolossala bredden såg han straxt, att det var svågern, kyrkoherden i Storö, den han icke var angelägen att träffa nu. Därför följde han exemplet, stjälpte sig på andra soffan vis-à-vis, och lade ryggen utåt.

*

Emellertid och medan svågrarne sovo i aktersalongen sutto doktor Borg och hans svägerska Brita, redaktörens hustru, uppe i rökhytten och språkade. De visste nog om de andras närvaro på båten, men de voro icke angelägna att råka dem.