— Här måste bli en krasch! fortfor doktorn, och du Brita skall kasta bomben!
— Ja, min vän, svarade frun med det mest välvilliga tillmötesgående, jag har kastat mina bomber nu i så många år, att jag får lov ta till dynamiten. Gustav är med sina gammalliberala meningar vår värsta fiende; han förstår ingenting av det stora som nu sker i världen; han var visserligen med om teorierna en gång, men när det gäller att förverkliga en enda tanke, ett enda av hans ungdomsideal, då sviker han.
— Alldeles: därför måste vi binda opp svansen på honom; han skall avgå och lämna chefsskapet åt din Holger mot en viss arrendesumma; vill han fortfara skriva i tidningen, så må han, men under censur av chefen.
— Bara inte Holger är för blödig! Trots sitt ingenjörssinne har han ännu sina ärvda svagheter …
— Dem skall jag nog plocka bort, och du, som är absolut känslolös, kan hjälpa till. Vi skola ingå ett förbund, du och jag, så blir det något uträttat.
— Ja, svarade Brita med sin sorglösa människovänliga min, men då måste vi kompromissa. Du skall vara med om min kvinnosak.
— Det vet du jag är, så långt rättvisan sträcker sig, men orättvisor går jag icke med på. Jag är med om din kamp för tjänstefolkets människorätt, för arbeterskors lönevillkor, för flickornas frigörelse från sysslolöshet och flärd; jag är med om fria förbindelser med laga ansvar; men jag är icke med om fri kärlek inom äktenskapet, ty det är mannens slaveri, i synnerhet när han får falska barn på prästbetyget; jag är icke med om gift kvinnas äganderätt, som undantager kvinnans egendom från bidrag till familjen, men behåller mannens egendom som gemensam.
— Men hustruns arbete inomhus? Skall det inte betalas.
— Vad är det för arbete? Har du nånsin arbetat inomhus? Du har utdelat befallningar, som utförts av tjänare dem Gustav betalat. Men han har fött dig, klätt dig och dina barn och tjänare. Du pratar nonsens!
— Men fattiga tvätterskor, som förtjäna själva, ska de inte få behålla sina pängar, utan mannen ska supa opp dem?