[Sid. 94], rad 14: halva soken. Så hskr. Uppl. 1: socken. Strindbergs stavning vill antyda den talandes uttal.
— rad 15: havra. Så hskr. Uppl. 1: havre. Men däremot sid. 96, rad 10: havre, även enligt hskr.
— rad 23: då man hörde. Så hskr. Uppl. 1: då han hörde. Slarvfel.
— rad 27: istämde frun. Så hskr. Uppl. 1: instämde.
[Sid. 95], rad. 12—13: för att skona henne för ett uppträde och sig själv från en förödmjukelse. Så hskr. Uppl. 1: — — för en förödmjukelse. ”Från” är antagligen skrivet i hskr. för att lätta på den talrika upprepningen av ”för”: för att skona för ett uppträde — — förödmjukelse. Orimligt att Strindberg, känslig för tautofonier, här skulle insatt ännu ett ”för”.
— rad 31: sängkammarn. Så hskr. Uppl. 1: -aren.
[Sid. 97], rad. 6—7: kappslädan. Så hskr. Uppl. 1: kappsläden. Likaså samma sida, rad 12: slädan, enligt hskr., i uppl. 1: släden. Men samma sida, rad. 30—31: kappslädan, även i uppl. 1 enligt hskr.
— rad 10: vid uddar och i sund. Så hskr. I uppl. 1 är ”i” överhoppat.
[Sid. 98], rad 33: klämde han slutligen fram sitt ärende. Så hskr. Uppl. 1: — — med sitt ärende; godtycke av sättaren; raden icke hopdragen i uppl. 1.
[Sid. 99], rad. 23—24: Kursen höll han österut på ett lågt land i fjärran. Så hskr. Uppl. 1: — — ett långt land i fjärran. Slarvfel.